Ytan.

Ytan.
Den finns där ovan, inom räckhåll.
Sträcker mig men når inte riktigt upp.
Att hålla huvudet ovan för den går inte.
Inte just nu.
Nu går inget.
Mer än tiden.
Den går skoningslöst.
Jag står still.
Trampar.
Stampar.
Otåligt.
Kraftfullt.

Ändå kraftlös.
Orkar inte.
Orkar inte gå.
Orkar knappt stå.
Allt annat rör sig.
Snabbt och beslutsamt.
Jag står kvar.
Ofrivilligt frivilligt.
Jag kan inget annat.

Att stå still är det enda jag kan.
Går jag stupar jag.
Stupar jag så faller jag avgrundsdjupt.
Även om botten är närmre än du tror.
Faller jag nu, faller jag totalt.
Från nästa lägsta nivå finns ingen återvändo.
Faller jag nu finns ingen väg upp.
Livlinorna tar slut här.

Så jag står.
Still.
I ett desperat hopp,
i ett desperat försök,
i en desperat sista ansträngning för överlevnad.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *