Ett slags liv.

Det är nästan symboliskt att höstregnet sakta börjar strila ner under promenaden ner mot bussen. Det är ändå där, i hösten och i mörkret där våra möten varit som viktigast. Det är under höstens mörkaste stunder som din sträva stämma funnits och brutit igenom. Där, när ingen annan funnits, har du alltid funnits.

Ironiskt nog var det du som fick mig att känna, inse och förstå på riktigt vad mörker kunde vara. Det var du som öppnade den dörren. Därför är det extra fint att du funnits där när jag fått slåss som hårdast för att inte fastna i mörkrets grepp.

Den olyckliga kärleken, så många gånger som du satt ord på den. Den otroliga känslan av otillräcklighet, den starkaste känslan av hopplöshet, den brännande känslan av ensamhet, den svidande känslan av att än en gång blivit bränd. För varje vemodig känsla som finns, för varje mörker är närvarande, finns en textrad.

Det är nästan förmätet av mig att försöka använda ord, det som är din konstform, för att försöka säga något. Kanske är det förmätet, kanske är det jante som gör sig påmind. Du ska inte tro att du är något. Det tror jag inte heller. Det är nog de orden som jag levt med längst; tro inte att du är någon.

Du är antagligen den enda som inte sagt det till mig. Du och Håkan, ni brukar istället vilja påminna mig om att jag kanske visst är någon. Jag kanske inte är något för någon, men jag är någon.

Det är inte alltid dina ord hjälpt mig att må bättre, men det är inte sällan som din röst har räddat mig. För hur jag än försöker döva mörkret och ångesten med korta kickar och påklistrade skratt så är det i vemodet jag finner lugnet, i det mörka, i sanningen, med dig.

Jag, precis som du, kan inte låtsas, vill inte låtsas. Vi är dåliga på det. Korta stunder håller det men “in the end” vill vi tillbaka till det äkta. Hur tungt det än må vara.

Den här hösten, i det här mörkret, som kanske är den tuffaste som jag kommer vandra på länge. Band ska klippas, bojor ska kapas. Människor som får mig att känna mig underlägsen, människor som tar mig för givet, människor som förväntar sig att få utan att ge, människor som håller mig tillbaka, människor som inte tror på mig, människor som inte låter mig vara den jag är ska inte längre få styra mitt liv. I en enkel, ödmjuk strävan efter att få känna att jag lever ett slags liv, mitt liv.

När allt runtomkring faller så står du kvar,
du min vän i livet. LW.