Internationella kvinnodagen 

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som instiftades tidigt 1910-tal. För kvinnlig rösträtt och för kvinnors rättigheter. Än idag lever vi i en värld styrd av och för män, därför är ojämlikhet viktigt att uppmärksamma än idag. Det finns många stora kvinnor genom historien som gjort stor skillnad och banat väg för dagens generationer. Men det finns också idag briljanta förebilder som just i detta nu banar väg för kommande generationer. Jag är själv man men lär mig oftast mer av kvinnliga förebilder än av manliga. Här är några av mina största förebilder:

J.K Rowling, författare till Harry Potter-böckerna. Rowling har i sina böcker alltid valt att skapa och lyfta starka kvinnliga karaktärer. Inte minst Hermione. En stark och självständig ung tjej och kvinna som i sig blir en lysande förebild. På twitter har Rowling genom träffsäkra tweets och svar på andras tweets stått upp för människors lika värde.

Maisie Williams slog igenom i Game of Thrones i rollen som Arya Stark. Karaktären är i serien en tjej med stark vilja och som går sin egen väg. I verkliga livet är Maisie princip likadan. Hon använder sin röst till att slåss mot orättvisor och är inte rädd för att säga vad hon tycker! Extra beundransvärt är hennes engagemang för delfiner som förtjänar att uppmärksammas.

Millie Bobby Brown slog igenom stort med sin roll i Netflix-serien Stranger Things. Sedan dess har hon blivit en stor förebild, inte bara för tonåriga tjejer, utan en hel ungdomsgeneration. Med sin ständiga kamp för godhet och snällhet sticker hon ut med sin karisma och ödmjukhet. En stark kvinnlig förebild!

Emma Watson är en strålande stjärna på filmhimlen. Men det är inte bara på filmduken hon gör skillnad. Genom sitt engagemang i #heforshe lyfter hon fram jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter. I år har hon även varit en stark röst inom rörelsen #TimesUp som kommit i svallvågorna efter välbehövliga #metoo -upproret.

Laleh har slagit sig fram på egen hand i en mansdominerad bransch. Har visat att hon kan och kan lära sig princip vad som helst, bara viljan finns. Hennes kompromisslösa inställning till motgångar och hinder gör att hon i handling visar för unga tjejer att ingenting är omöjligt.

Det här är bara några av alla förebilder som jag har, och det är bara en bråkdel av alla grymma kvinnor som inspirerar oss andra till att hjälpas åt att göra världen till en lite bättre plats för var dag som går!

En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

Jag är adopterad. Som liten flyttade jag halvvägs över jorden. Helt ofrivilligt. Nej, jag skulle inte fått det bättre om jag blivit kvar i Indien. Men det var fortfarande inte jag som bestämde att jag skulle komma hit. Det var andra människor som bestämde det.

Jag växte upp i Sverige. Med etniskt svenska föräldrar i en svensk familj, i en svensk släkt. Under den första delen av min uppväxt i Sverige var jag princip den enda icke-vita personen i det samhället vi bodde i. Efter några år blev vi några fler som inte direkt kunde förknippas med vitmaktrörelsen. Men vi stack ut. Definitivt.

Jag har haft en bra uppväxt. Jag har inte blivit mobbad. Har aldrig varit utan vänner och har aldrig behövt känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag blev ytterst sällan utsatt för någon rasism. Åtminstone inte konsekvent eller konstant. Däremot kan jag när jag med vuxna ögon kan se tillbaka så återkommer ett mönster. Rasistiska uttryck användes mot mig när andra barn eller ungdomar var sura eller arga på mig och ville sätta mig på plats.
Då kunde jag bli kallad både det ena och det andra. Självklart inte när någon vuxen kunde höra. Utan diskret. Det tog ganska lång tid innan jag insåg att det jag utsattes för rasistiska tillmälen.

Första gången som jag på riktigt insåg att jag blev utsatt för rasism, och hur rasism kändes att bli utsatt för, var under en innebandymatch. En motståndare var på mig under hela matchen och kallade mig både det ena och det andra. Ibland var det mitt framför domaren, som struntade i det högtaktingsfullt. Till slut rann det över för mig. Jag stannade upp, vände mig om, blockerade den specifika killens väg och skrek att “nu får det fan vara nog”. Det tyckte domaren också. Jag åkte på matchstraff. Det var mitt första uppenbara möte med rasismen.

Som tidig tonåring använde jag mig själv av N-ordet. Dels för att vita lärt mig att ordet “inte är farligt” och dels för att om jag använde det själv så skulle det ju inte göra lika ont om andra gjorde det. Trodde jag. Det har visat sig vara tvärtom. Varje gång som jag själv använde ordet, i 99% av gångerna för att beskriva vilket slags bakverk jag ville ha, så har min självkänsla trasats sönder. Totalt. Jag gjorde mig själv en otjänst.
För varje gång som någon annan kallat mig för N-ordet har en del av mig, inte bara gått sönder, en del av mig dör inombords. Mitt människovärde har blivit förminskat till att vara ett objekt. För sanningen är att, hur lite illa du än menar med ordet, så kommer det ursprungligen från en tid då färgade människor inte sågs som likvärdiga. Från början var det ett sätt att beskriva slavarna på, för de var ju inte likvärdiga människor, utan just slavar.

Vi kan gå så långt fram i tiden som till 60- och 70-talet och fortfarande sågs inte färgade som likvärdiga utan sågs som en lite sämre utvecklad människa, en n*ger. Det finns inte något sammanhang där N-ordet använts i positiv bemärkelse eller som beskrivning av en likvärdig människa. Aldrig. Därför går det inte att höra detta ord utan att det gör ont.

Här är ett exempel på bilder som kommer upp om man googlar ordet. Det är knappast några positiva vibbar de ger, inte sant?

5221907+_c387afa31c98b7293fcc0a7fdb77830a

adam

image

Ordet är ett av flera dåliga ord som använts historiskt och borde ha sett sitt bäst före datum. Förr kallade man personer med något slags funktionshinder för efterblivna, idioter, mongon eller sinnesslöa. Det gör vi inte längre. Varför? För att vi vet bättre nu. Nu finns ord som funktionshinder och funktionsnedsättning vilket inte alls är en lika kränkande beskrivning.

Känner du någon som är överviktig? Har du någonsin tilltalat hen genom att säga “Hej ditt lilla fettobarn”? Inte? Varför? Jo, för att det är sårande. Även om det “bara är en beskrivning”. Likadant är det med N-ordet. Hur mycket det än “bara är en beskrivning” för dig, så sårar du en människa på djupet genom användandet av ordet. Trots det så är det omöjligt för vissa att sluta använda ordet. Jag har människor i min absoluta närhet som säger N-bollar med motiveringen: “För att så har man alltid sagt”. Med samma motivering borde ju dessa människor även förespråka barnaga och att kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och huset istället för att arbeta. “För så har man alltid gjort”. Har dock aldrig hört detta från någon som inte är en brutal kvinnohatare eller total mansgris.
Vissa saker är värda att förändra, vissa saker är det uppenbarligen inte.

Om jag sparkar dig på benet gör det knappast mindre ont för att jag påstår att det var en spark i uppskattning. Vilken är den bästa lösningen? Att du skärper till dig och tar sparken för vad jag menar, som någon positivt, eller att jag slutar sparka på dig så att du inte får ont trots att varje spark var menat som något positivt. Vilket alternativ låter bäst?

Har du den minsta respekt för mig som människa eller anser dig vara min vän, sluta använda n-ordet. Oavsett sammanhang. Chokladboll är en rätt bra beskrivning och den borde räcka. Nu har jag varit tydlig med var jag står. Vilka ord du väljer att använda när jag inte är med är upp till dig själv, men använder du N-ordet när jag är med visar du med tydlighet att du inte respekterar mig.

På pappret är jag svensk. Jag har ett sådant:

tre_pass_440x248

Ett svenskt pass och ett svenskt medborgarskap. När jag hör den svenska nationalsången eller ser den svenska flaggan så känner jag stolthet och samhörighet för den är en hyllning till det land jag växt upp i och blivit en del av. I nationella mästerskap är Sverige det land som jag håller på. Sveriges landslag och svenska idrottskvinnor och män. För de representerar mitt land. Sverige.

svenska-flaggan

När jag känner efter så känner jag mig svensk. Jag talar prickfri svenska, kan skriva uppsatser på svenska med både enkelt språk men jag kan även använda mig av akademiska termer om så behövs. Jag kan rabbla de flesta av Sveriges landskap och kan majoriteten av svenska städer värda namnet. Jag kan svensk historia medelbra, som vilken vanlig svensk som helst. Jag vet vad vår kung heter, vilken tronföljd vi har och jag vet att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Jag skulle klara ett “svenskhetstest” medelbra. Långtifrån sämst men även en bit från de absolut mest kunniga. Jag är en vanlig Svensson. Inuti.

Typiskt svenska saker som jag älskar:

331015

allsång

Bamse2

carlxvigustaf

Melodifestivalen_logo2002.svg

puff_ssdl_222_172476715

raggmunk-med-flask-v12-2014-717418

Spelarbetyg-Tre-Kronor-Mer-eller-mindre-klockren

När okända människor möter mig på stan och ska fråga om något är det inte ovanligt att de inleder konversationen på engelska. Butiksbiträden, busschaufförer och det händer även att servitörer tilltalar mig på engelska. Notera att det är ibland detta händer, inte alltid. Det är ingenting som jag klandrar någon för. Jag tycker inte illa om personer som gör sådant. Men faktum är ändå att det skaver. För hur svensk jag än känner mig så kommer det alltid vara så att en överväldigande massa inte ser mig som svensk. Åtminstone inte förrän de pratat med mig eller lärt känna mig. Jag ser ju inte svensk ut.

Att vara svensk är något de flesta i Sverige har fått gratis. De är födda här, ser svenska ut och behöver inte ens kunna stava till Sverige för att ses som svenskar. För de ser svenska ut. Jag måste flera gånger i månaden bevisa att jag är svensk. Genom att tala svenska eller genom att visa legitimation. Just det faktum att jag trots ett svenskt namn och ett svenskt pass ändå blivit “slumpmässigt utvald” vid säkerhetskontroller på Arlanda nästan 30% av gångerna som jag har flugit. Och då ska sägas att jag flugit inrikes mestadels. Körkort har jag haft i 10 år. Hur många gånger har jag blivit “slumpmässigt utvald” vid trafikkontroller för att alkotestas och bevisa att jag faktiskt får köra bilen jag kör. 27. Notera. Det är slumpmässigt. Har alla svenskar har väl råkat ut för det? Tveksamt. För faktum är att hur svensk jag än känner mig och hur korrekta papper jag än har som kommer folk göra en första bedömning där de utgår från mitt utseende. Därmed ses jag som osvensk. Det är inte konstigt och jag klandrar inte någon specifik för det. Men faktum är att det skaver på ens självkänsla att konstant behöva bevisa eller förtjäna det som de flesta får gratis, sin svenskhet.

Jag lever i ett slags mellanförskap. Jag är inte tillräckligt svensk för att ses som svensk. Samtidigt är jag alldeles för svensk för att kunna relatera till andra mörkhyade som inte bott i Sverige lika länge, som är första eller andra generationens invandrare sedan år tillbaka eller nyanlända. Jag känner med dem och det de fått utstå, men jag skulle aldrig kunna relatera till det själv. Jag är för svensk för att relatera till andra kulturer men inte tillräckligt svensk för att ses som helsvensk.

En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

11800602_875055002578417_4669121594307595149_n

The beginning

1988, i en liten by vid namn Ribandar, föddes en liten kille som fick namnet Justino. Hans mamma Rosalina fick honom som ogift vilket i Indien är lika med skam. Det och vetskapen att hon inte skulle kunna ge grabben en ärlig chans i livet gjorde att hon tvingades ta ett av hennes svåraste beslut någonsin, att ge upp sitt barn.
Det första året flyttades Justino mellan flera olika barnhem tills han till slut fick stanna på ett vid namn Vila Fatima. Där spenderade han drygt 1,5 år och trivdes som fisken i vattnet.

Tidigt upptäcktes att Justino hade ett hjärtfel. För ett barn född utan någon familjetillhörighet är det detsamma som en dödsdom. Därför var de på barnhemmet otroligt noga med att han skulle få komma till ett land där de visste att det fanns bra sjukvård. Det var den största anledningen till att Justino fick vara kvar på barnhemmet så länge, de ville att han skulle adopteras till “rätt” land.

Den 9:e juni ringer telefonen hos Lotta och Jonny Eklund i Sverige, det är från adoptionscentrum: Grattis, ni ska få en son!

20160219_200745-1

20160219_200223-1

Den 22:e oktober påbörjade de blivande föräldrarna sin resa till Goa.
Under två veckor skulle de få lära känna till nytillskott innan resan hem.

20160219_202049-1

20160219_201840-1

20160219_201603-1

20160219_201511-1

20160219_201331-1

20160219_201040-1

Den 4:e november 1990 landade familjen i Norrköping.
Johan Justino Eklunds nya liv hade börjat.

Ett slags liv.

Det är nästan symboliskt att höstregnet sakta börjar strila ner under promenaden ner mot bussen. Det är ändå där, i hösten och i mörkret där våra möten varit som viktigast. Det är under höstens mörkaste stunder som din sträva stämma funnits och brutit igenom. Där, när ingen annan funnits, har du alltid funnits.

Ironiskt nog var det du som fick mig att känna, inse och förstå på riktigt vad mörker kunde vara. Det var du som öppnade den dörren. Därför är det extra fint att du funnits där när jag fått slåss som hårdast för att inte fastna i mörkrets grepp.

Den olyckliga kärleken, så många gånger som du satt ord på den. Den otroliga känslan av otillräcklighet, den starkaste känslan av hopplöshet, den brännande känslan av ensamhet, den svidande känslan av att än en gång blivit bränd. För varje vemodig känsla som finns, för varje mörker är närvarande, finns en textrad.

Det är nästan förmätet av mig att försöka använda ord, det som är din konstform, för att försöka säga något. Kanske är det förmätet, kanske är det jante som gör sig påmind. Du ska inte tro att du är något. Det tror jag inte heller. Det är nog de orden som jag levt med längst; tro inte att du är någon.

Du är antagligen den enda som inte sagt det till mig. Du och Håkan, ni brukar istället vilja påminna mig om att jag kanske visst är någon. Jag kanske inte är något för någon, men jag är någon.

Det är inte alltid dina ord hjälpt mig att må bättre, men det är inte sällan som din röst har räddat mig. För hur jag än försöker döva mörkret och ångesten med korta kickar och påklistrade skratt så är det i vemodet jag finner lugnet, i det mörka, i sanningen, med dig.

Jag, precis som du, kan inte låtsas, vill inte låtsas. Vi är dåliga på det. Korta stunder håller det men “in the end” vill vi tillbaka till det äkta. Hur tungt det än må vara.

Den här hösten, i det här mörkret, som kanske är den tuffaste som jag kommer vandra på länge. Band ska klippas, bojor ska kapas. Människor som får mig att känna mig underlägsen, människor som tar mig för givet, människor som förväntar sig att få utan att ge, människor som håller mig tillbaka, människor som inte tror på mig, människor som inte låter mig vara den jag är ska inte längre få styra mitt liv. I en enkel, ödmjuk strävan efter att få känna att jag lever ett slags liv, mitt liv.

När allt runtomkring faller så står du kvar,
du min vän i livet. LW.

I’m back.

Efter lite mer än en månads paus är jag nu tillbaka.
Välbehövlig facebookvila. Nu är jag omorganiserad.

Nytt år, nya prioriteringar samt nya projekt.

I livet, arbetsträningen pågår och det går bra. Positiva vibbar.
Här på sidan och i sociala medier, nytt fokus.

För att få lite mer energi och motivation i mitt skrivande så tänker jag försöka att skriva om saker som ger mig mer än de tar, sport är en sådan sak! Men i sig blir det för enformigt för mig att bara skriva om sport samt att majoriteten av de som hittar in hit inte bryr sig om sport. Därför slänger jag även in en ytterligare kategori, Film & Tv-ish. Filmer, tv, serier och annat kan rymmas här. Även olika galor där priser delas ut kan få rum. Kultur kanske är ett passande ord men det låter så himla tråkigt. Har inga större drömmar om att bli en kulturman direkt.

Överlåter debatter och forumdiskussioner till kämpar med mer motivation och energi än jag har men står bakom och stöttar och peppar er! Mina värderingar har som sagt var inte ändrats, jag är samma person som tror, tycker och tänker likadant. Jag kommer bara att kanalisera mig på andra sätt än tidigare!

Jag skulle bli superglad om du vill följa mig här och i andra kanaler.
Följ, “gilla”, kommentera, dela och diskutera väldigt gärna inlägg här!

Önskar dig allt gott i det nya år som nu börjat!

Och ja, jag kommer alltid vara skeptisk till världen.