Ytan.

Ytan.
Den finns där ovan, inom räckhåll.
Sträcker mig men når inte riktigt upp.
Att hålla huvudet ovan för den går inte.
Inte just nu.
Nu går inget.
Mer än tiden.
Den går skoningslöst.
Jag står still.
Trampar.
Stampar.
Otåligt.
Kraftfullt.

Ändå kraftlös.
Orkar inte.
Orkar inte gå.
Orkar knappt stå.
Allt annat rör sig.
Snabbt och beslutsamt.
Jag står kvar.
Ofrivilligt frivilligt.
Jag kan inget annat.

Att stå still är det enda jag kan.
Går jag stupar jag.
Stupar jag så faller jag avgrundsdjupt.
Även om botten är närmre än du tror.
Faller jag nu, faller jag totalt.
Från nästa lägsta nivå finns ingen återvändo.
Faller jag nu finns ingen väg upp.
Livlinorna tar slut här.

Så jag står.
Still.
I ett desperat hopp,
i ett desperat försök,
i en desperat sista ansträngning för överlevnad.

 

Timglas.

Timglas.
Tiden går.
Snart är tiden ute.
Så lev den timme du fått.
Den timma av jordens alla miljontals.
Likt en dagsländas enda dag är vårt avtryck.
Så gör det mesta av tiden du fått, gör avtryck.
Den enda tid du fått att förvalta och leva.
Din tid är nu och det är din bästa tid.
Din bästa tid är nu.
Inte senare.
Inte förr.
Nu.

 

Ge mig ett halmstrå.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
något att hålla fast vid,
något som ger mitt inre frid.

Hur länge orkar en som ständigt kämpar?
Finns det något som smärtan dämpar?
Hur länge orkar den som kämpar gå?
Den som knappt orkar att stå.

Ge mig ett hopp, en framtidstro,
ett frö att låta gro.
Ett frö som kan växa till något bra,
till något som gör livet till något att ha.

Vägskäl efter vägskäl har jag stått inför,
fel väg efter fel väg har jag valt.
Resultatet har ofta varit skralt,
inget man ger särskilt mycket för.

Kan man välja fel så har jag just det,
sällan lyckas jag göra något rätt.
gör jag rätt gör jag det på fel sätt,
rätt blir fel, hur mycket jag än slet.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
för hur dåligt kan man egentligen må?
Fortsätter det såhär kommer det inte gå.

Dörrar.

Dörrar.
Öppna dörrar.
Öppna dörrar stängs.
Slängs igen.
Öppna dörrar försvinner.
Stängda dörrar stannar.

Händer.
Utsträckta händer.
Utsträckta händer möter händer.
Utsträckta händer lämnas i luften.
Utsträckta händer huggs av.

Drömmar.
Drömmar föds.
Drömmar lyfter mot himlen.
Likt en ballong.
En luftballong.
Sakta dalar.
Sjunker.
Till marken.
Kraschlandar.
Dör.

Fasaden faller.

Att hålla fasaden.
Att visa styrka mitt i ens svagaste stund.
Att dölja när det spricker och man inte orkar.
Att vara sig själv men i en annan version.

“Du klarar mer än du tror”,
“Du är inte så dålig som du tänker”,
“Jag bryr mig om dig”.
Pfft.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Tystnad.
Inte ett ord.

Vänskap övergår till bekantskap,
bekantskap över går i envägskommunikation.
Kommunikationen dör.
Med den dör även vänskapen.

Behöver ett tillfälligt uppehållstillstånd.
Inte i ett land utan i mitt eget liv.
Där jag får ta uppehåll från mig själv.
En paus. Bort från allt som är dåligt.
Bort från mig själv.

Ständiga vägskäl som alltid slutar i ett steg tillbaka.
Av lojalitet. Av konflikträdsla.
Av önskan att aldrig låta andra hamna i kläm pga mig.

En mindmap över problemen i mitt liv;
gemensamma nämnaren är jag.
Jag är orsaken, problemet och syndabocken.
Ständigt.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Nya fel, nya brister.
Ständigt sänkt av egna tillkortakommanden.

Självkänsla; obefintlig.
Självförtroende; raserat.
Trygghet; aldrig funnits.
Ensamhet; konstant.

Fasaden faller.