Internationella kvinnodagen 

Idag är det internationella kvinnodagen. En dag som instiftades tidigt 1910-tal. För kvinnlig rösträtt och för kvinnors rättigheter. Än idag lever vi i en värld styrd av och för män, därför är ojämlikhet viktigt att uppmärksamma än idag. Det finns många stora kvinnor genom historien som gjort stor skillnad och banat väg för dagens generationer. Men det finns också idag briljanta förebilder som just i detta nu banar väg för kommande generationer. Jag är själv man men lär mig oftast mer av kvinnliga förebilder än av manliga. Här är några av mina största förebilder:

J.K Rowling, författare till Harry Potter-böckerna. Rowling har i sina böcker alltid valt att skapa och lyfta starka kvinnliga karaktärer. Inte minst Hermione. En stark och självständig ung tjej och kvinna som i sig blir en lysande förebild. På twitter har Rowling genom träffsäkra tweets och svar på andras tweets stått upp för människors lika värde.

Maisie Williams slog igenom i Game of Thrones i rollen som Arya Stark. Karaktären är i serien en tjej med stark vilja och som går sin egen väg. I verkliga livet är Maisie princip likadan. Hon använder sin röst till att slåss mot orättvisor och är inte rädd för att säga vad hon tycker! Extra beundransvärt är hennes engagemang för delfiner som förtjänar att uppmärksammas.

Millie Bobby Brown slog igenom stort med sin roll i Netflix-serien Stranger Things. Sedan dess har hon blivit en stor förebild, inte bara för tonåriga tjejer, utan en hel ungdomsgeneration. Med sin ständiga kamp för godhet och snällhet sticker hon ut med sin karisma och ödmjukhet. En stark kvinnlig förebild!

Emma Watson är en strålande stjärna på filmhimlen. Men det är inte bara på filmduken hon gör skillnad. Genom sitt engagemang i #heforshe lyfter hon fram jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter. I år har hon även varit en stark röst inom rörelsen #TimesUp som kommit i svallvågorna efter välbehövliga #metoo -upproret.

Laleh har slagit sig fram på egen hand i en mansdominerad bransch. Har visat att hon kan och kan lära sig princip vad som helst, bara viljan finns. Hennes kompromisslösa inställning till motgångar och hinder gör att hon i handling visar för unga tjejer att ingenting är omöjligt.

Det här är bara några av alla förebilder som jag har, och det är bara en bråkdel av alla grymma kvinnor som inspirerar oss andra till att hjälpas åt att göra världen till en lite bättre plats för var dag som går!

En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

Jag är adopterad. Som liten flyttade jag halvvägs över jorden. Helt ofrivilligt. Nej, jag skulle inte fått det bättre om jag blivit kvar i Indien. Men det var fortfarande inte jag som bestämde att jag skulle komma hit. Det var andra människor som bestämde det.

Jag växte upp i Sverige. Med etniskt svenska föräldrar i en svensk familj, i en svensk släkt. Under den första delen av min uppväxt i Sverige var jag princip den enda icke-vita personen i det samhället vi bodde i. Efter några år blev vi några fler som inte direkt kunde förknippas med vitmaktrörelsen. Men vi stack ut. Definitivt.

Jag har haft en bra uppväxt. Jag har inte blivit mobbad. Har aldrig varit utan vänner och har aldrig behövt känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag blev ytterst sällan utsatt för någon rasism. Åtminstone inte konsekvent eller konstant. Däremot kan jag när jag med vuxna ögon kan se tillbaka så återkommer ett mönster. Rasistiska uttryck användes mot mig när andra barn eller ungdomar var sura eller arga på mig och ville sätta mig på plats.
Då kunde jag bli kallad både det ena och det andra. Självklart inte när någon vuxen kunde höra. Utan diskret. Det tog ganska lång tid innan jag insåg att det jag utsattes för rasistiska tillmälen.

Första gången som jag på riktigt insåg att jag blev utsatt för rasism, och hur rasism kändes att bli utsatt för, var under en innebandymatch. En motståndare var på mig under hela matchen och kallade mig både det ena och det andra. Ibland var det mitt framför domaren, som struntade i det högtaktingsfullt. Till slut rann det över för mig. Jag stannade upp, vände mig om, blockerade den specifika killens väg och skrek att “nu får det fan vara nog”. Det tyckte domaren också. Jag åkte på matchstraff. Det var mitt första uppenbara möte med rasismen.

Som tidig tonåring använde jag mig själv av N-ordet. Dels för att vita lärt mig att ordet “inte är farligt” och dels för att om jag använde det själv så skulle det ju inte göra lika ont om andra gjorde det. Trodde jag. Det har visat sig vara tvärtom. Varje gång som jag själv använde ordet, i 99% av gångerna för att beskriva vilket slags bakverk jag ville ha, så har min självkänsla trasats sönder. Totalt. Jag gjorde mig själv en otjänst.
För varje gång som någon annan kallat mig för N-ordet har en del av mig, inte bara gått sönder, en del av mig dör inombords. Mitt människovärde har blivit förminskat till att vara ett objekt. För sanningen är att, hur lite illa du än menar med ordet, så kommer det ursprungligen från en tid då färgade människor inte sågs som likvärdiga. Från början var det ett sätt att beskriva slavarna på, för de var ju inte likvärdiga människor, utan just slavar.

Vi kan gå så långt fram i tiden som till 60- och 70-talet och fortfarande sågs inte färgade som likvärdiga utan sågs som en lite sämre utvecklad människa, en n*ger. Det finns inte något sammanhang där N-ordet använts i positiv bemärkelse eller som beskrivning av en likvärdig människa. Aldrig. Därför går det inte att höra detta ord utan att det gör ont.

Här är ett exempel på bilder som kommer upp om man googlar ordet. Det är knappast några positiva vibbar de ger, inte sant?

5221907+_c387afa31c98b7293fcc0a7fdb77830a

adam

image

Ordet är ett av flera dåliga ord som använts historiskt och borde ha sett sitt bäst före datum. Förr kallade man personer med något slags funktionshinder för efterblivna, idioter, mongon eller sinnesslöa. Det gör vi inte längre. Varför? För att vi vet bättre nu. Nu finns ord som funktionshinder och funktionsnedsättning vilket inte alls är en lika kränkande beskrivning.

Känner du någon som är överviktig? Har du någonsin tilltalat hen genom att säga “Hej ditt lilla fettobarn”? Inte? Varför? Jo, för att det är sårande. Även om det “bara är en beskrivning”. Likadant är det med N-ordet. Hur mycket det än “bara är en beskrivning” för dig, så sårar du en människa på djupet genom användandet av ordet. Trots det så är det omöjligt för vissa att sluta använda ordet. Jag har människor i min absoluta närhet som säger N-bollar med motiveringen: “För att så har man alltid sagt”. Med samma motivering borde ju dessa människor även förespråka barnaga och att kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och huset istället för att arbeta. “För så har man alltid gjort”. Har dock aldrig hört detta från någon som inte är en brutal kvinnohatare eller total mansgris.
Vissa saker är värda att förändra, vissa saker är det uppenbarligen inte.

Om jag sparkar dig på benet gör det knappast mindre ont för att jag påstår att det var en spark i uppskattning. Vilken är den bästa lösningen? Att du skärper till dig och tar sparken för vad jag menar, som någon positivt, eller att jag slutar sparka på dig så att du inte får ont trots att varje spark var menat som något positivt. Vilket alternativ låter bäst?

Har du den minsta respekt för mig som människa eller anser dig vara min vän, sluta använda n-ordet. Oavsett sammanhang. Chokladboll är en rätt bra beskrivning och den borde räcka. Nu har jag varit tydlig med var jag står. Vilka ord du väljer att använda när jag inte är med är upp till dig själv, men använder du N-ordet när jag är med visar du med tydlighet att du inte respekterar mig.

På pappret är jag svensk. Jag har ett sådant:

tre_pass_440x248

Ett svenskt pass och ett svenskt medborgarskap. När jag hör den svenska nationalsången eller ser den svenska flaggan så känner jag stolthet och samhörighet för den är en hyllning till det land jag växt upp i och blivit en del av. I nationella mästerskap är Sverige det land som jag håller på. Sveriges landslag och svenska idrottskvinnor och män. För de representerar mitt land. Sverige.

svenska-flaggan

När jag känner efter så känner jag mig svensk. Jag talar prickfri svenska, kan skriva uppsatser på svenska med både enkelt språk men jag kan även använda mig av akademiska termer om så behövs. Jag kan rabbla de flesta av Sveriges landskap och kan majoriteten av svenska städer värda namnet. Jag kan svensk historia medelbra, som vilken vanlig svensk som helst. Jag vet vad vår kung heter, vilken tronföljd vi har och jag vet att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Jag skulle klara ett “svenskhetstest” medelbra. Långtifrån sämst men även en bit från de absolut mest kunniga. Jag är en vanlig Svensson. Inuti.

Typiskt svenska saker som jag älskar:

331015

allsång

Bamse2

carlxvigustaf

Melodifestivalen_logo2002.svg

puff_ssdl_222_172476715

raggmunk-med-flask-v12-2014-717418

Spelarbetyg-Tre-Kronor-Mer-eller-mindre-klockren

När okända människor möter mig på stan och ska fråga om något är det inte ovanligt att de inleder konversationen på engelska. Butiksbiträden, busschaufförer och det händer även att servitörer tilltalar mig på engelska. Notera att det är ibland detta händer, inte alltid. Det är ingenting som jag klandrar någon för. Jag tycker inte illa om personer som gör sådant. Men faktum är ändå att det skaver. För hur svensk jag än känner mig så kommer det alltid vara så att en överväldigande massa inte ser mig som svensk. Åtminstone inte förrän de pratat med mig eller lärt känna mig. Jag ser ju inte svensk ut.

Att vara svensk är något de flesta i Sverige har fått gratis. De är födda här, ser svenska ut och behöver inte ens kunna stava till Sverige för att ses som svenskar. För de ser svenska ut. Jag måste flera gånger i månaden bevisa att jag är svensk. Genom att tala svenska eller genom att visa legitimation. Just det faktum att jag trots ett svenskt namn och ett svenskt pass ändå blivit “slumpmässigt utvald” vid säkerhetskontroller på Arlanda nästan 30% av gångerna som jag har flugit. Och då ska sägas att jag flugit inrikes mestadels. Körkort har jag haft i 10 år. Hur många gånger har jag blivit “slumpmässigt utvald” vid trafikkontroller för att alkotestas och bevisa att jag faktiskt får köra bilen jag kör. 27. Notera. Det är slumpmässigt. Har alla svenskar har väl råkat ut för det? Tveksamt. För faktum är att hur svensk jag än känner mig och hur korrekta papper jag än har som kommer folk göra en första bedömning där de utgår från mitt utseende. Därmed ses jag som osvensk. Det är inte konstigt och jag klandrar inte någon specifik för det. Men faktum är att det skaver på ens självkänsla att konstant behöva bevisa eller förtjäna det som de flesta får gratis, sin svenskhet.

Jag lever i ett slags mellanförskap. Jag är inte tillräckligt svensk för att ses som svensk. Samtidigt är jag alldeles för svensk för att kunna relatera till andra mörkhyade som inte bott i Sverige lika länge, som är första eller andra generationens invandrare sedan år tillbaka eller nyanlända. Jag känner med dem och det de fått utstå, men jag skulle aldrig kunna relatera till det själv. Jag är för svensk för att relatera till andra kulturer men inte tillräckligt svensk för att ses som helsvensk.

En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

11800602_875055002578417_4669121594307595149_n

Topp 10 – Bästa komediserierna

Topp 10 – Bästa komediserierna
10. Skenet bedrar
Serien handlar om en äldre brittisk dam som försöker framställa sig som lite finare än hon är,
hon saknar totalt insikt, taktkänsla och förmåga att lyssna på andra människor.
Hennes stackare till man, Richard, hennes systers man Onslow och hennes far är fantastiskt roliga karaktärer.
9. Scrubs
Serien utspelar sig på ett sjukhus, JD och Turk är buddies och hänger ihop i vått och torrt.
JD är en dagdrömmare som inte riktigt har fötterna på jorden, söker ständigt bekräftelse hos överläkare Dr. Cox som tillsammans med JD är den mest klockrena i serien!
8. The Simpsons
Den tecknade serien som utspelar sig i Springfield med Familjen Simpson, och framförallt Homer, i huvudrollen är rakt igenom klockren. I 25 år har skaparna genom Springfields olika karaktärer spridit både kloka och bra budskap men kanske än mer lyft upp samhällsproblem och visat på dess absurdum. Fantastiskt roligt!
7. How I met your mother
Serien utgår ifrån att Ted Mosby berättar för sina barn hur han träffade deras mamma, precis som titeln berättar. Under flera säsonger får vi följa Ted och hans bästa vänner, Marshall, Lily, Robin och Barney på deras öden och äventyr.
6. The Nanny
Fran Fine är seriens absoluta huvudkaraktär, hon blir som av en slump Nanny hos Familjen Sheffield som består av pappan Maxwell och barnen Maggie, Brighton och Grace. Mamman är bortgången. I hushållet finns också Butlern Niles och Maxwells affärspartner C.C Babcock. Niles är min favoritkaraktär!
5. Pang i Bygget (Fawlty Towers)
Serien utspelar sig på ett litet hotell som drivs av Basil, John Clesse, tillsammans med hans fru. På hotellet finns också den spanske kyparen Manuel som verkligen inte kan engelska vilket skapar flera dråpliga situationer. Basil är tempramentsfull och kommer sällan överens med sin fru Sybil. Galen brittisk serie!
4. The Big Bang Theory
Fyra missanpassade nördar, en snygg granntjej och mycket galenskap. Sheldon är seriens stora mittpunkt då han med sina starka asperianska drag saknar all förmåga att förstå och interagera med andra människor. Något som skapar stor komik för oss som tittar men snarast enbart irritation hos hans vänner.
3. That 70’s Show
Utspelar sig i ett litet samhälle i USA på 70-talet.
Gänget bestående av Eric, Donna, Hyde, Fez, Kelso och Jackie hänger väldigt ofta i Erics föräldrars källare. De är rebelliska ungdomar som skapar och ställer till lika mycket galenskap som de råkar ut för.
Vad de gör oftast? Röker på!
Genom föräldrarna Red och Kitty får man också ett vuxet perspektiv av 70-talet. Red är för övrigt helt fantastisk och Kelso likaså!
2. Fresh Prince of Bel Air
Det här är den första riktiga serie som jag såg som liten. Jag har princip växt upp med den. Will Smith slog igenom här. Klassresan från ghettot i Philadelphia till släkten i Bel Air är något alldeles extra. Familjen består av hans Moster Vivian, hans ingifta Fabror Phil och barnen Hillary, Carlton och Ashley. Familjens brittiska butler Geoffrey har också en stor roll. En rakt igenom klockren serie!
1. Vänner
Ross, Rachel, Chandler, Monica, Joey och Phoebe är de sex vänner vi får följa under 10 fantastiska säsonger. Serien är den överlägset mest populära och framgångsrika komediserie någonsin, det absolut sista Vänneravsnittet sågs av över 52 miljoner människor. De sex vännerna utgör en perfekt kombination människor vars olika livsöden man får följa. Ingen annan serie har lyckats med både karaktärer och manus på samma sätt som i den här serien. Chandler är min absoluta favorit då jag kan känna igen mig otroligt mycket i honom ibland!
Det här är mina favoriter, vilka är dina?

Topp 5 – Tecknade/animerade sidekicks

Alla Disneyfilmer och dylikt har en huvudkaraktär eller två,
vädigt många har även en eller två vad vi kan kalla sidekicks.
Karaktärer som är något alldeles extra, extra roliga helt enkelt.
Jag tänkte ranka mina egna favoriter,
fullt medveten om att karaktärer som Maximus(Hästen i Trassel),
Minionerna i Dumma Mej, Gus & Jack i Askungen med flera inte finns med,
är omöjligt att få med alla, men här är min personliga Topp 5
1. Anden i Aladdin
Han är rolig, smart, omtänksam, modig men framförallt, helt galen. Underbar!
2. Timon & Pumba
De två galningarna från Lejonkungen, kombon egocentrisk surikat och godhjärtat vårtsvin är perfekt!
3. Olaf
Mysig och så fantastiskt fin, naiv men ändå underbar. Går inte att inte älska!
“Some people are worth melting for”
4. Doris
Glömsk, framåt och så himla fin!
5. Meeko (och Flit)
Tvättbjörnen i Pochahontas, helt fantastisk.
Det enda han bryr sig om i livet är mat!
Tillsammans med fågeln Flit är de filmens höjdpunkt!

Topp 10 – Disney

Disneyfilmer gissar jag att de flesta växt upp med på ett eller annat sätt. Jag gjorde det iallafall, och jag älskar dem! Jag tänkte ge mig på den nästintill omöjliga uppgiften att göra en topp 10-lista med mina personliga favoriter! För att vara lite modern får jag väl även inkludera Disney Pixar! Here we go!

10. Djungelboken

Klassikern från 1967 är odödlig. Disney gör inte bara en bra berättelse bättre, de lyfter fram och stärker karaktärerna ytterligare. Hur kan man inte älska Baloo?

9. Trassel

En härlig film med väldigt många roliga inslag, humor på högsta nivå!

8. Robin Hood

Det tog mig ett tag att fastna för den, men när jag väl gjorde det var jag såld. Och ärligt talat, en disney-topplista utan Robin Hood är ingen bra lista!

7. Tarzan

Briljant film med fantastisk musik. Musiken gör filmen 10 gånger bättre, Phil Collins i sitt essä.

6. Aladdin

Spännande, fin, lite läskig och fantastisk rolig. Den har alla ingredienser som krävs för en klockren Disneyfilm!

5. Monsters Inc.

Så otroligt rolig och fin, en film man måste ha sett!

4. Frost

Extremt stark story, otroligt starka karaktärer och fantastisk musik. En blivande klassiker!

3. Hitta Nemo

Hitta Nemo har verkligen allt. Lite mörker, en stor dos av fina moments, mycket spänning och mängder av humor!

2. Björnbröder

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger som jag sett denna film. Jag kan inte annat än att älska den. Den är så otroligt fin. Jag skrattar och gråter så mycket till den. På en skala 1-5 får den 75. I love it! Behöver jag säga att Phil Collins gjort musiken?

1. Lejonkungen

Det är få filmer i världen som är bättre än denna, och då inkluderar jag all världens film. Den fångar känslor på ett magiskt sätt. Hat, sorg, skuld, glädje, hopp och förtvivlan är bara några av dem. Otroligt starka karaktärer med väldigt olika personligheter vilket gör att väldigt många har åtminstone någon karaktär man kan relatera till. Magisk film! Om du inte har sett den, släpp allt du gör och se den, NU!

Det här är mina favoriter, vilka är dina!?

Andliga favoriter.

Jag är kristen, jag gillar musik, jag gillar ord och jag gillar listor.
Därför kommer här en lista med mina andliga favoritsånger!

5. Härlig är jorden

Den är mäktig och i många framföranden väldigt pampig.

4. Din tro ger liv

Den svenska versionen, framförd av Carola, är verkligen vacker. Gåshud. Texten säger också väldigt mycket. Lyssna, ta in och njut.

3. Esmeraldas bön

Texten säger allt vad jag tänker, känner, tror och hoppas. Jag tror på en Gud som ser och lyfter upp de som har det svårt, de som människor vänder ryggen, de som verkligen behöver Gud.

2. Du vet bättre än jag

Den här sången är oerhört vacker och budskapet är något som jag, och alla kristna, verkligen behöver ödmjuka oss inför och tänka på ofta. Att Gud vet bäst, Gud vet bättre än jag.

1. Blott en dag

Blott en dag är en psalm som ger mig tröst. Den är skör och vacker, den sätter verkligen ord på vad jag tror på i lägen när man ställs inför livets tyngre stunder.

The one with the funniest moments of Friends.

The one with the funniest moments of Friends.

Att jag älskar serien Vänner ingen nyhet och nästintill en underdrift. Det finns ingen serie som jag sett fler gånger och som jag utan problem kan referera till i alla möjliga lägen. Att försöka berätta varför jag älskar Vänner i ord känns onödigt när jag istället kan visa varför. Därför har jag satt ihop en topplista med de scener som jag tycker är absolut roligast i serien. Notera att det är just under kategorin roligaste, jag skulle kunna välja hundratals andra scener för andra kategorier men nu, roligaste! Enjoy!

Plats nr. 10 – Monica teaches Chandler

Plats nr. 9 – London Baby

Plats nr. 8 – Phoebe and Mike is changing their names

Plats nr. 7 – Ross is fine

Plats nr. 6 – “Sometimes I wish I was a lesbian”

Plats nr. 5 – Joey in Chandler’s clothes

Plats nr. 4 – Joey’s tailor

Plats nr. 3 – It’s a moo point

Plats nr. 2 – Pivot

Plats nr. 1 – If I were a guy

Några bubblare som är hysteriskt roliga men som hamnade precis utanför listan. (Utan inbördes ordning)

Chandler in a box

Chandler’s States Game

Ross gets a spray tan

Joey speaks french

Joey doesn’t share food

Joey on “Pyramid”

Topp 50 – Världens bästa låtar

Tidigare idag fick jag en tanke som nu ledde till ett omöjligt uppdrag.
Tanken handlade om att det ändå finns sjukt många bra låtar i världen.
I olika genres av olika artister i olika länder.

Vad tanken slutade med var: “Jag borde göra en lista.”

Att lista världens bästa låtar är egentligen ett självmordsuppdrag. Det finns princip lika många åsikter om vilken världens bästa låt är som människor. Att då göra en lista utan att någon tycker att man är bindgalen som inte har med en viss låt, är omöjligt. Trots det så ger jag det ett försök. Här har ni en Topp 50-lista med, enligt mig, världens bästa låtar.

Osäker på vad det är för låt?
Tryck på låttiteln så är den länkad till youtube som öppnas i ett nytt fönster.

50. My girl – The Temptations (1964)

En gammal klassisk låt som är fantastisk rakt igenom. Fin!

49. Losing my religion – R.E.M. (1991)

Ord behövs knappt. Tror de flesta känner igen den.

48. Wonderwall – Oasis (1995)

Var på gränsen om den skulle med på listan eller inte.
Stod mellan den ochLook back in anger“. Blev wonderwall.

47. Run – Snow Patrol (2004)

En maffig låt. Får alltid lite feeling när jag hör den.
Kvalar in trots att den är historiskt sett ganska ny. En personlig favorit

46. Heroes – David Bowie (1977)

Låten behöver knappast någon motivering.
Hade lätt kunnat hamnat högre.

45. Under Pressure – David Bowie & Queen (1981)

Ta två av världens bästa artister/band någonsin och magi skapas.

44. Forever Young – Alphaville (1984)

En personlig favorit.
Gillar texten på något konstigt vis.

43. Mercedes Benz – Janis Joplin (1970)

Gjordes från början acapella, finns även med musik.
Men gillar den stark i acapella.

42. People get ready – The Impressions (1965)

En politiskt medveten låt. En klassisk låt.

41. (Sittin’ on) The dock of the bay – Otis Redding (1968)

Mysig låt.

40. I still haven’t found what I’m looking for – U2

En galet bra låt, rakt igenom. Den är mäktig live.
Därför får ni en liveversion av den.

39. Royals – Lorde (2013)

En otroligt ny låt jämfört med andra på listan.
Men den är extremt mycket bättre än de flesta låtarna nu för tiden.
Den är såpass bra att den faktiskt hör hemma på denna lista.

38. Sweet Child O’Mine – Guns n’ Roses (1988)

En klassiker. Älskar introt.

37. Come on Eileen – Dexy’s Midnight Runners (1982)

Var en av de första “engelska” låtarna som jag fastnade för som liten.
Skön låt rakt igenom.

36. You’ll never walk alone – Gerry and the pacemakers (1963)

Låten kommer från en musikal som sattes upp i Liverpool 1945.
Idag är låten mer känd för att vara Liverpool FCs Laghymn vilket man märker i videon.
Även Celtic har den som laghymn ska nämnas.
Tänk er över 40 000 sjunga denna tillsammans. (Pst, kika här)

35. Three little birds – Bob Marley (1980)

Jag kan ju inte ha en musiklista utan en enda reggaelåt!
Svängig och skön låt. Lysande text. Är min personliga favorit av Bob.

34. Jolene – Dolly Parton (1973)

Gitarren på denna låt, fantastisk!

33. I will survive – Gloria Gaynor (1978)

Den rösten. Wow! Och texten, briljant.

32. God only knows – The Beach Boys (1966)

Gillar den. Trodde inte att den skulle hamna såpass högt upp.
Men efter att vänt och vridit på listan hamnar den här. Gillar’t!

31. Rosanna – Toto (1982)

Den här älskar jag verkligen. SÅ bra.

30. Born in the USA – Bruce Springsteen (1984)

Den är bra mäktig ändå!

29. With or without you – U2 (1987)

Fin, gillar texten.

28. Where have all the flowers gone – Kingston Trio (1955/1961)

Originalet gjordes av Pete Seeger 1955, 1961 gjorde Kingston Trio sin version.
En politisk sång om krigets påverkan.

27. In the ghetto – Elvis (1969)

Magisk. Sorglig men ack så bra.

26. Billie Jean – Michael Jackson (1983)

King of pop. Han gjorde verkligen många hits.
Personligen tycker jag nog att denna är den bästa låten han gjort.

25. I walk the line – Johnny Cash (1956)

Ring of fire är nog hans mest kända låt, det här är hans bästa.

24. Stand by me – Ben E. King (1961)

Kan inte höra den utan att tänka på Timon och Pumba.
Se här så förstår ni varför, hehe…

23. What a wonderful world – Louis Armstrong (1967)

Den rösten. Den texten. Love it!

22. Suspicious Minds – Elvis (1968)

Liveversionen är fantastisk. Den rösten, den mannen. Wowow!

21. Hey Jude – The Beatles (1968)

Ord är överflödiga.

20. Tears in heaven – Eric Clapton (1992)

Låten skrevs till filmen Rush, men Eric har själv berättat att låten kom till i sorgen efter att ha förlorat till 4-årige son som tragiskt omkom.

19. Dancing Queen – ABBA (1976)

Det går inte att göra en lista som denna och inte få med denna enorma hit!

18. Blowin’ in the wind – Bob Dylan (1963)

En otrolig musiker med många kända låtar.
Det här är antagligen hans bästa.

17. Your song – Elton John (1970)

Den här har åkt upp och ner på listan. Den är otroligt bra men lika otroligt svårt att placera. Efter noga övervägande fick den hamna här. Finns även en fantastisk version av den gjord till filmen Moulin Rouge där Ewan McGregor sjunger, se den här.

16. The Boxer – Simon & Garfunkel (1969)

En låt som inte alla kan titeln på men säkerligen hört någon gång.
Genial, så bra!

15. Hotel California – Eagles (1977)

Beskrivning är överflödig.

14. Fields of gold – Eva Cassidy (1998)

Låten gjordes 1993 av Sting men det är versionen av Eva Cassidy som hör hemma här. Det otroliga är att hon knappt var känd under sitt liv, först efter hennes död blev hon upptäckt på riktigt. Hon gick bort 1996. 1998 släpptes några av hennes låtar i storbritannien, bland annat Fields of gold. Resten är historia nu.

13. Free fallin’ – Tom Petty (1989)

Den här älskar jag. Joh Mayer gjorde en bra cover på den, men originalet är bäst!

12. Africa – Toto (1982)

En enormt bra låt, få hade kanske haft den såhär högt upp men tycker nog att den är underskattat bra om man gör en lista som denna.

11. Piano man – Billy Joel (1973)

Även denna skulle kunna hamnat lägre ner, men åter igen, underskattad i sammanhanget.
Bra låt, bra text.

10. Life on Mars – David Bowie (1973)

David Bowies antagligen bästa låt. Utan tvekan en topp 10.

9. All you need is love – The Beatles (1967)

Fantastisk låt. Spelas på väldigt många bröllop. Magisk!

8. Bridge over troubled water – Simon & Garfunkel (1970)

Gåshud rakt igenom.

7. Imagine – John Lennon (1971)

Ord känns överflödiga. En stor låt från en av de största.

6. Somewhere over the rainbow – Judy Garland (1939)

Fantastisk låt. Gjordes även fantastiskt bra av Israel Kamakawiwo’ole.

5. Let it be – The Beatles (1970)

Kan inte med ord beskriva den. Perfektion.

4. Hallelujah – Leonard Cohen (1984)

Är nog en av de låtar som det finns flest versioner av i världen.
Vida känd, vida älskad.

3. Bohemian Rhapsody – Queen (1975)

Enormt häftig låt. Variationen i tempot. Variationen av känslan i låten.
Den är magiskt rakt igenom. Freddie Mercerys röst är oslagbar!

2. The sound of silence – Simon & Garfunkel (1964)

Gåshud.

1. Here comes the sun – The Beatles (1969)

Enligt mig världens bästa låt. Magisk. Känslan, texten, gitarren. Wow!

Det här var min TOPP 50, vilka är dina favoriter?

50

The beginning

1988, i en liten by vid namn Ribandar, föddes en liten kille som fick namnet Justino. Hans mamma Rosalina fick honom som ogift vilket i Indien är lika med skam. Det och vetskapen att hon inte skulle kunna ge grabben en ärlig chans i livet gjorde att hon tvingades ta ett av hennes svåraste beslut någonsin, att ge upp sitt barn.
Det första året flyttades Justino mellan flera olika barnhem tills han till slut fick stanna på ett vid namn Vila Fatima. Där spenderade han drygt 1,5 år och trivdes som fisken i vattnet.

Tidigt upptäcktes att Justino hade ett hjärtfel. För ett barn född utan någon familjetillhörighet är det detsamma som en dödsdom. Därför var de på barnhemmet otroligt noga med att han skulle få komma till ett land där de visste att det fanns bra sjukvård. Det var den största anledningen till att Justino fick vara kvar på barnhemmet så länge, de ville att han skulle adopteras till “rätt” land.

Den 9:e juni ringer telefonen hos Lotta och Jonny Eklund i Sverige, det är från adoptionscentrum: Grattis, ni ska få en son!

20160219_200745-1

20160219_200223-1

Den 22:e oktober påbörjade de blivande föräldrarna sin resa till Goa.
Under två veckor skulle de få lära känna till nytillskott innan resan hem.

20160219_202049-1

20160219_201840-1

20160219_201603-1

20160219_201511-1

20160219_201331-1

20160219_201040-1

Den 4:e november 1990 landade familjen i Norrköping.
Johan Justino Eklunds nya liv hade börjat.

Ett slags liv.

Det är nästan symboliskt att höstregnet sakta börjar strila ner under promenaden ner mot bussen. Det är ändå där, i hösten och i mörkret där våra möten varit som viktigast. Det är under höstens mörkaste stunder som din sträva stämma funnits och brutit igenom. Där, när ingen annan funnits, har du alltid funnits.

Ironiskt nog var det du som fick mig att känna, inse och förstå på riktigt vad mörker kunde vara. Det var du som öppnade den dörren. Därför är det extra fint att du funnits där när jag fått slåss som hårdast för att inte fastna i mörkrets grepp.

Den olyckliga kärleken, så många gånger som du satt ord på den. Den otroliga känslan av otillräcklighet, den starkaste känslan av hopplöshet, den brännande känslan av ensamhet, den svidande känslan av att än en gång blivit bränd. För varje vemodig känsla som finns, för varje mörker är närvarande, finns en textrad.

Det är nästan förmätet av mig att försöka använda ord, det som är din konstform, för att försöka säga något. Kanske är det förmätet, kanske är det jante som gör sig påmind. Du ska inte tro att du är något. Det tror jag inte heller. Det är nog de orden som jag levt med längst; tro inte att du är någon.

Du är antagligen den enda som inte sagt det till mig. Du och Håkan, ni brukar istället vilja påminna mig om att jag kanske visst är någon. Jag kanske inte är något för någon, men jag är någon.

Det är inte alltid dina ord hjälpt mig att må bättre, men det är inte sällan som din röst har räddat mig. För hur jag än försöker döva mörkret och ångesten med korta kickar och påklistrade skratt så är det i vemodet jag finner lugnet, i det mörka, i sanningen, med dig.

Jag, precis som du, kan inte låtsas, vill inte låtsas. Vi är dåliga på det. Korta stunder håller det men “in the end” vill vi tillbaka till det äkta. Hur tungt det än må vara.

Den här hösten, i det här mörkret, som kanske är den tuffaste som jag kommer vandra på länge. Band ska klippas, bojor ska kapas. Människor som får mig att känna mig underlägsen, människor som tar mig för givet, människor som förväntar sig att få utan att ge, människor som håller mig tillbaka, människor som inte tror på mig, människor som inte låter mig vara den jag är ska inte längre få styra mitt liv. I en enkel, ödmjuk strävan efter att få känna att jag lever ett slags liv, mitt liv.

När allt runtomkring faller så står du kvar,
du min vän i livet. LW.