Ytan.

Ytan.
Den finns där ovan, inom räckhåll.
Sträcker mig men når inte riktigt upp.
Att hålla huvudet ovan för den går inte.
Inte just nu.
Nu går inget.
Mer än tiden.
Den går skoningslöst.
Jag står still.
Trampar.
Stampar.
Otåligt.
Kraftfullt.

Ändå kraftlös.
Orkar inte.
Orkar inte gå.
Orkar knappt stå.
Allt annat rör sig.
Snabbt och beslutsamt.
Jag står kvar.
Ofrivilligt frivilligt.
Jag kan inget annat.

Att stå still är det enda jag kan.
Går jag stupar jag.
Stupar jag så faller jag avgrundsdjupt.
Även om botten är närmre än du tror.
Faller jag nu, faller jag totalt.
Från nästa lägsta nivå finns ingen återvändo.
Faller jag nu finns ingen väg upp.
Livlinorna tar slut här.

Så jag står.
Still.
I ett desperat hopp,
i ett desperat försök,
i en desperat sista ansträngning för överlevnad.

 

Timglas.

Timglas.
Tiden går.
Snart är tiden ute.
Så lev den timme du fått.
Den timma av jordens alla miljontals.
Likt en dagsländas enda dag är vårt avtryck.
Så gör det mesta av tiden du fått, gör avtryck.
Den enda tid du fått att förvalta och leva.
Din tid är nu och det är din bästa tid.
Din bästa tid är nu.
Inte senare.
Inte förr.
Nu.

 

Ge mig ett halmstrå.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
något att hålla fast vid,
något som ger mitt inre frid.

Hur länge orkar en som ständigt kämpar?
Finns det något som smärtan dämpar?
Hur länge orkar den som kämpar gå?
Den som knappt orkar att stå.

Ge mig ett hopp, en framtidstro,
ett frö att låta gro.
Ett frö som kan växa till något bra,
till något som gör livet till något att ha.

Vägskäl efter vägskäl har jag stått inför,
fel väg efter fel väg har jag valt.
Resultatet har ofta varit skralt,
inget man ger särskilt mycket för.

Kan man välja fel så har jag just det,
sällan lyckas jag göra något rätt.
gör jag rätt gör jag det på fel sätt,
rätt blir fel, hur mycket jag än slet.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
för hur dåligt kan man egentligen må?
Fortsätter det såhär kommer det inte gå.

Ett slags liv.

Det är nästan symboliskt att höstregnet sakta börjar strila ner under promenaden ner mot bussen. Det är ändå där, i hösten och i mörkret där våra möten varit som viktigast. Det är under höstens mörkaste stunder som din sträva stämma funnits och brutit igenom. Där, när ingen annan funnits, har du alltid funnits.

Ironiskt nog var det du som fick mig att känna, inse och förstå på riktigt vad mörker kunde vara. Det var du som öppnade den dörren. Därför är det extra fint att du funnits där när jag fått slåss som hårdast för att inte fastna i mörkrets grepp.

Den olyckliga kärleken, så många gånger som du satt ord på den. Den otroliga känslan av otillräcklighet, den starkaste känslan av hopplöshet, den brännande känslan av ensamhet, den svidande känslan av att än en gång blivit bränd. För varje vemodig känsla som finns, för varje mörker är närvarande, finns en textrad.

Det är nästan förmätet av mig att försöka använda ord, det som är din konstform, för att försöka säga något. Kanske är det förmätet, kanske är det jante som gör sig påmind. Du ska inte tro att du är något. Det tror jag inte heller. Det är nog de orden som jag levt med längst; tro inte att du är någon.

Du är antagligen den enda som inte sagt det till mig. Du och Håkan, ni brukar istället vilja påminna mig om att jag kanske visst är någon. Jag kanske inte är något för någon, men jag är någon.

Det är inte alltid dina ord hjälpt mig att må bättre, men det är inte sällan som din röst har räddat mig. För hur jag än försöker döva mörkret och ångesten med korta kickar och påklistrade skratt så är det i vemodet jag finner lugnet, i det mörka, i sanningen, med dig.

Jag, precis som du, kan inte låtsas, vill inte låtsas. Vi är dåliga på det. Korta stunder håller det men “in the end” vill vi tillbaka till det äkta. Hur tungt det än må vara.

Den här hösten, i det här mörkret, som kanske är den tuffaste som jag kommer vandra på länge. Band ska klippas, bojor ska kapas. Människor som får mig att känna mig underlägsen, människor som tar mig för givet, människor som förväntar sig att få utan att ge, människor som håller mig tillbaka, människor som inte tror på mig, människor som inte låter mig vara den jag är ska inte längre få styra mitt liv. I en enkel, ödmjuk strävan efter att få känna att jag lever ett slags liv, mitt liv.

När allt runtomkring faller så står du kvar,
du min vän i livet. LW.

Dörrar.

Dörrar.
Öppna dörrar.
Öppna dörrar stängs.
Slängs igen.
Öppna dörrar försvinner.
Stängda dörrar stannar.

Händer.
Utsträckta händer.
Utsträckta händer möter händer.
Utsträckta händer lämnas i luften.
Utsträckta händer huggs av.

Drömmar.
Drömmar föds.
Drömmar lyfter mot himlen.
Likt en ballong.
En luftballong.
Sakta dalar.
Sjunker.
Till marken.
Kraschlandar.
Dör.

Fasaden faller.

Att hålla fasaden.
Att visa styrka mitt i ens svagaste stund.
Att dölja när det spricker och man inte orkar.
Att vara sig själv men i en annan version.

“Du klarar mer än du tror”,
“Du är inte så dålig som du tänker”,
“Jag bryr mig om dig”.
Pfft.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Tystnad.
Inte ett ord.

Vänskap övergår till bekantskap,
bekantskap över går i envägskommunikation.
Kommunikationen dör.
Med den dör även vänskapen.

Behöver ett tillfälligt uppehållstillstånd.
Inte i ett land utan i mitt eget liv.
Där jag får ta uppehåll från mig själv.
En paus. Bort från allt som är dåligt.
Bort från mig själv.

Ständiga vägskäl som alltid slutar i ett steg tillbaka.
Av lojalitet. Av konflikträdsla.
Av önskan att aldrig låta andra hamna i kläm pga mig.

En mindmap över problemen i mitt liv;
gemensamma nämnaren är jag.
Jag är orsaken, problemet och syndabocken.
Ständigt.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Nya fel, nya brister.
Ständigt sänkt av egna tillkortakommanden.

Självkänsla; obefintlig.
Självförtroende; raserat.
Trygghet; aldrig funnits.
Ensamhet; konstant.

Fasaden faller.

 

Ett sista försök.

Nu gör jag ett sista tappert försök,
lyckas jag inte komma igång med något slags kontinuerligt skrivande lägger jag ner det här.
Nog för att jag kan skylla på att livet kommit emellan men hur länge fungerar den ursäkten?
Oavsett hur lång tid jag har kvar kommer depressionen antagligen alltid vara med mig.
Jag kan uppenbarligen inte besegra den så målet får bli att försöka överleva den.

Det går sådär.

Skrivandet likaså.

Jag saknar det dock.
Att uttrycka mig i skrift har alltid varit något jag gillat,
men när depressionen tar över helt och kreativiteten försvinner blir det tufft.
Allt jag får ur mig är deprimerande texter om hur överjävligt livet är.

De är förvisso äkta och ärliga,
men vanligt folk vill inte läsa sådant.
De vill se gulliga katter, god mat och den ljusa sidan av livet.
För var och en har nog med sitt eget mörker,
hur skulle de bli om de tog in andras mörker också?

Så här och nu sätter jag upp ett extremt grundläggande mål för att komma igång:
Minst ett inlägg om dagen den kommande veckan.
Det spelar ingen roll vad inläggen handlar om eller innehåller,
det viktiga är att de görs.

Wish me luck.

Både i livet och med skrivandet.
Båda behövs.

1-800-273-8255

I been on the low,
I been taking my time.
I feel like I’m out of my mind,
it feel like my life ain’t mine.

I don’t wanna be alive,
I just wanna die.
Let me tell you why.

All this other shit I’m talkin’ bout they think they know it.
I’ve been praying for somebody to save me, no one’s heroic.
And my life don’t even matter.
I know it, I know it, I know I’m hurting deep down but I can’t show it.
I never had a place to call my own,
I never had a home,
Ain’t nobody calling my phone.
Where you been? Where you at? What’s on your mind?
They say every life is precious but nobody care about mine.

 

Det är så många ord i den här låten som jag kan relatera till,
som många med psykisk ohälsa kan relatera till.
Många av oss har inte nått dit där slutet av låten är relaterbar,
men jag tror ändå att låten ger hög igenkänningsfaktor på mycket.
Känslan.