Den långa vägen hem.

När mörkret barrikaderar tankarna är det enda man kan göra att försöka flyta med.

Att kämpa emot gör bara smärtan än värre, om det nu ens är möjligt.

Nej, istället får man försöka att flyta med den. Ge den vad den vill ha.

Ännu mer mörker.

 

Musiken hjälper mig med detta. Det finns så mycket sorg och mörker där.

Sorg och mörker att ge till ångesten för att den ska skona en.

Tacka vet jag Lasse och Håkan. Deras ord och musik hjälper, räddar.

Ger mig vad jag behöver, ger ångesten vad den kräver.

 

Samtidigt ger de små viskningar om att bakom hörnet väntar något bättre,

bakom nästa krön väntar en soluppgång, en ny sida och ett nytt kapitel.

Fortsätt. Jag ska bli fri till slut. För det finns en fagrare glans någon annanstans,

men den finns där för den som letar. Så håll ut. För det väntar nånting större.

Min tid kommer. Jag är snart där.