En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

Jag är adopterad. Som liten flyttade jag halvvägs över jorden. Helt ofrivilligt. Nej, jag skulle inte fått det bättre om jag blivit kvar i Indien. Men det var fortfarande inte jag som bestämde att jag skulle komma hit. Det var andra människor som bestämde det.

Jag växte upp i Sverige. Med etniskt svenska föräldrar i en svensk familj, i en svensk släkt. Under den första delen av min uppväxt i Sverige var jag princip den enda icke-vita personen i det samhället vi bodde i. Efter några år blev vi några fler som inte direkt kunde förknippas med vitmaktrörelsen. Men vi stack ut. Definitivt.

Jag har haft en bra uppväxt. Jag har inte blivit mobbad. Har aldrig varit utan vänner och har aldrig behövt känna mig otrygg i mitt eget hem. Jag blev ytterst sällan utsatt för någon rasism. Åtminstone inte konsekvent eller konstant. Däremot kan jag när jag med vuxna ögon kan se tillbaka så återkommer ett mönster. Rasistiska uttryck användes mot mig när andra barn eller ungdomar var sura eller arga på mig och ville sätta mig på plats.
Då kunde jag bli kallad både det ena och det andra. Självklart inte när någon vuxen kunde höra. Utan diskret. Det tog ganska lång tid innan jag insåg att det jag utsattes för rasistiska tillmälen.

Första gången som jag på riktigt insåg att jag blev utsatt för rasism, och hur rasism kändes att bli utsatt för, var under en innebandymatch. En motståndare var på mig under hela matchen och kallade mig både det ena och det andra. Ibland var det mitt framför domaren, som struntade i det högtaktingsfullt. Till slut rann det över för mig. Jag stannade upp, vände mig om, blockerade den specifika killens väg och skrek att “nu får det fan vara nog”. Det tyckte domaren också. Jag åkte på matchstraff. Det var mitt första uppenbara möte med rasismen.

Som tidig tonåring använde jag mig själv av ordet neger. För om jag använde det själv så skulle det ju inte göra lika ont om andra gjorde det. Trodde jag. Det har visat sig vara tvärtom. Varje gång som jag själv använde ordet, i 99% av gångerna för att beskriva vilket slags bakverk jag ville ha, så har min självkänsla trasats sönder. Totalt. Jag gjorde mig själv en otjänst.
För varje gång som någon annan kallat mig för neger har en del av mig, inte bara gått sönder, en del av mig dör inombords. Mitt människovärde har blivit förminskat till att vara ett objekt. För sanningen är att, hur lite illa du än menar med ordet, så kommer det ursprungligen från en tid då färgade människor inte sågs som likvärdiga. Från början var det ett sätt att beskriva slavarna på, för de var ju inte likvärdiga människor, utan just slavar.
Vi kan gå så långt fram i tiden som till 60- och 70-talet och fortfarande sågs inte färgade som likvärdiga utan sågs som en lite sämre utvecklad människa, en neger. Det finns inte något sammanhang där ordet neger använts i positiv bemärkelse eller som beskrivning av en likvärdig människa. Aldrig. Därför går det inte att höra detta ord utan att det gör ont.

Här är ett exempel på bilder som kommer upp om man googlar ordet neger. Det är knappast några positiva vibbar de ger, inte sant?

5221907+_c387afa31c98b7293fcc0a7fdb77830a adam image

Neger är ett av flera dåliga ord som använts historiskt och borde ha sett sitt bäst före datum. Förr kallade man personer med något slags funktionshinder för efterblivna eller sinnesslöa. Det gör vi inte längre. Varför? För att vi vet bättre nu. Nu finns ord som funktionshinder och funktionsnedsättning vilket inte alls är en lika kränkande beskrivning.

Känner du någon som är överviktig? Har du någonsin tilltalat hen genom att säga “Hej ditt lilla fettobarn”? Inte? Varför? Jo, för att det är sårande. Även om det “bara är en beskrivning”. Likadant är det med ordet neger. Hur mycket det än “bara är en beskrivning” för dig, så sårar du en människa på djupet genom användandet av ordet. Trots det så är det omöjligt för vissa att sluta använda ordet. Jag har människor i min absoluta närhet som säger negerbollar med motiveringen: “För att så har man alltid sagt”. Med samma motivering borde ju dessa människor även förespråka barnaga och att kvinnor ska vara hemma och ta hand om barnen och huset istället för att arbeta. “För så har man alltid gjort”. Har dock aldrig hört detta från någon som inte är en brutal kvinnohatare eller total mansgris.
Vissa saker är värda att förändra, vissa saker är det uppenbarligen inte.
Om jag sparkar dig på benet gör det knappast mindre ont för att jag påstår att det var en spark i uppskattning. Vilken är den bästa lösningen? Att du skärper till dig och tar sparken för vad jag menar, som någon positivt, eller att jag slutar sparka på dig så att du inte får ont trots att varje spark var menat som något positivt. Vilket alternativ låter bäst?
Har du den minsta respekt för mig som människa eller anser dig vara min vän, sluta använda n-ordet. Oavsett sammanhang. Chokladboll är en rätt bra beskrivning och den borde räcka. Nu har jag varit tydlig med var jag står. Fortsätter du använda ordet kommer jag inte kunna se dig som vän eller kunna respektera dig. För då har du uppenbart visat att du inte respekterar mig.

 

På pappret är jag svensk. Jag har ett sådant:

tre_pass_440x248

Ett svenskt pass och ett svenskt medborgarskap. När jag hör den svenska nationalsången eller ser den svenska flaggan så känner jag stolthet och samhörighet för den är en hyllning till det land jag växt upp i och blivit en del av. I nationella mästerskap är Sverige det land som jag håller på. Sveriges landslag och svenska idrottskvinnor och män. För de representerar mitt land. Sverige.

svenska-flaggan

När jag känner efter så känner jag mig svensk. Jag talar prickfri svenska, kan skriva uppsatser på svenska med både enkelt språk men jag kan även använda mig av akademiska termer om så behövs. Jag kan rabbla de flesta av Sveriges landskap och kan majoriteten av svenska städer värda namnet. Jag kan svensk historia medelbra, som vilken vanlig svensk som helst. Jag vet vad vår kung heter, vilken tronföljd vi har och jag vet att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Jag skulle klara ett “svenskhetstest” medelbra. Långtifrån sämst men även en bit från de absolut mest kunniga. Jag är en vanlig Svensson. Inuti.

Typiskt svenska saker som jag älskar:

331015 allsång Bamse2 carlxvigustaf Melodifestivalen_logo2002.svg puff_ssdl_222_172476715 raggmunk-med-flask-v12-2014-717418 Spelarbetyg-Tre-Kronor-Mer-eller-mindre-klockren

När okända människor möter mig på stan och ska fråga om något är det inte ovanligt att de inleder konversationen på engelska. Butiksbiträden, busschaufförer och det händer även att servitörer tilltalar mig på engelska. Notera att det är ibland detta händer, inte alltid. Det är ingenting som jag klandrar någon för. Jag tycker inte illa om personer som gör sådant. Men faktum är ändå att det skaver. För hur svensk jag än känner mig så kommer det alltid vara så att en överväldigande massa inte ser mig som svensk. Åtminstone inte förrän de pratat med mig eller lärt känna mig. Jag ser ju inte svensk ut.

Att vara svensk är något de flesta i Sverige har fått gratis. De är födda här, ser svenska ut och behöver inte ens kunna stava till Sverige för att ses som svenskar. För de ser svenska ut. Jag måste flera gånger i månaden bevisa att jag är svensk. Genom att tala svenska eller genom att visa legitimation. Just det faktum att jag trots ett svenskt namn och ett svenskt pass ändå blivit “slumpmässigt utvald” vid säkerhetskontroller på Arlanda nästan 30% av gångerna som jag har flugit. Körkort har jag haft i snart 10 år. Hur många gånger har jag blivit “slumpmässigt utvald” vid trafikkontroller för att alkotestas och bevisa att jag faktiskt får köra bilen jag kör. 19. Notera. Det är slumpmässigt. Alla svenskar har väl råkat ut för det? Nja. Tveksamt. För faktum är att hur svensk jag än känner mig och hur korrekta papper jag än har som kommer folk göra en första bedömning där de utgår från mitt utseende. Därmed ses jag som osvensk. Det är inte konstigt och jag klandrar inte någon specifik för det. Men faktum är att det skaver på ens självkänsla att konstant behöva bevisa eller förtjäna det som de flesta får gratis, sin svenskhet.

Jag lever i ett slags mellanförskap. Jag är inte tillräckligt svensk för att ses som svensk. Samtidigt är jag alldeles för svensk för att kunna relatera till andra mörkhyade som inte bott i Sverige lika länge, som är första eller andra generationens invandrare sedan år tillbaka eller nyanlända. Jag känner med dem och det de fått utstå, men jag skulle aldrig kunna relatera till det själv. Jag är för svensk för att relatera till andra kulturer men inte tillräckligt svensk för att ses som helsvensk.

En svensk identitet, inlåst i en svartskalles kropp.

11800602_875055002578417_4669121594307595149_n