Om psykisk ohälsa, om min psykiska ohälsa.

Att leva med psykisk ohälsa, ångest och depression är svårt. Trots att depression är som vilken sjukdom som helst så är det fortfarande skambelagt. Kanske är en av orsakerna till det för att det är otroligt svårt att förklara för någon som inte upplevt det om hur det är att leva med ångest och depression och vad det gör med en.
Jag har varit relativt öppen och ärlig när jag pratat om min psykiska ohälsa, inte för att jag på något sätt har sökt bekräftelse utan för att jag vill att människor ska förstå. Inte förstå för min skull, men förstå för andras skull. Om man förstår grunderna så kan man vara till större hjälp för människor och man kan genom grundläggande kunskap låta bli att trampa på onödiga minor. Här är några exempel på kommentarer som man kan låta bli.

“Du får ta och rycka upp dig lite”

“Jag tror allt blir bättre bara du hittar en sysselsättning”

“Det är bara att tänka lite positivt”

“Jag tror att du skulle må bättre om du slutade med de där medicinerna”

“Allt blir bättre om du bara anstränger dig lite”

“Om du tar tag i saker kommer du genast må bättre”

“Dödsångest? Jag vet precis hur det känns. Jag hade en så stressig dag på jobbet/ i skolan igår”

“Du är din egen lyckas smed”

“Lägg lite mer energi på andra istället så mår du nog bättre”

“Om du inte vill vara deprimerad så sluta tänka så mycket”

“Det är ok, alla blir deprimerade”

“Det sitter bara i ditt huvud”

“Men du som har så mycket att vara glad och tacksam över”

“Du ser ju inte ut att vara deprimerad?”

 

Inget av ovanstående exempel är till hjälp för någon med ångest och depression. Du kanske menar väl men utslaget blir fel. Som sagt, depression är en sjukdom.

14717048_1793700397539775_1369665692061772847_n

 

14570272_10209216879090858_6773563169375016192_n

cured

Det absolut bästa du kan göra för någon som du vet lider av en depression är att finnas för den. Att visa att du finns för den. Inte bara genom ord utan också i handling. Bjud hem personen, ta initiativ till att ses, prata kontinuerligt med personen. Det är viktigt att vara lite tjatig när det gäller detta, påminn och påtala för personen att du verkligen finns. Säger du det en gång och sen släpper det så kommer de orden vara som bortblåsta inom bara några minuter.

Men visar du i handling och upprepar i ord så är chansen större att orden faktiskt tas emot. Beroende på hur dåligt personen i fråga mår kan det vara viktigt att vara ett alternativ för denna. När man har sjunkit såpass djupt att man går i dödstankar och överväger att ge upp är det viktigt att vara ett alternativ. Personer som sjunkit så djupt letar ständigt efter alternativ och utvägar, ser de några så tar de dem. Döden är alltid den sista utvägen. Extremt få väljer döden framför något annat. Döden är snarare ett resultat av att alternativen till döden tagit slut. Och som sagt, upprepa i ord och handling. Det behövs.

golden

Om du finns där för någon är det viktigt att försöka prata och lyssna. Prata för att hjälpa personen att sortera sina tankar och lyssna för att försöka förstå personen. Det är sällan som någon självmant berättar om det som rör sig i deras huvud så därför är det viktigt att ställa frågor. Visa att du bryr dig och visa att du vill lyssna. Det är också viktigt att visa att du kommer att finnas och du kommer att lyssna oavsett vad personen kommer att berätta. Oftast bär man en stark rädsla för hur människor kommer att reagera och ta emot det man säger, rädsla för att den man berättar för ska sluta se en som lika mycket människa som förut. Eller än värre, kommer att lämna dig på grund av det.

tumblr_n0iyzlizyu1tqykcpo1_500

Några tankar som jag tror att de flesta med en djupare depression brottas med är tankarna på om någon faktiskt skulle bry sig om man försvann. Även om man vet att man har vänner och logiskt sett borde kunna se att de skulle bry sig så kan det vara svårt att inse det. Så återigen, var tydlig, visa att du bryr dig och att personen är viktig för dig, var tjatig om det.

tumblr_nksl2b1l2g1tbqdsoo1_500

tumblr_o742sbpnue1syohbfo1_500

Nej, det är inte enkelt att finnas för någon som lider av depression. Men tänk då på hur svårt det är för den som lever med depressionen. För att ge dig en inblick i vad som faktiskt kan röra sig i huvudet hos någon som är deprimerad så tänkte jag dela med mig av egen erfarenhet.

Tidigare inatt när en extrem döds- och panikångestattack kom så lyckades jag i realtid skriva ner en promille av allt som flög omkring inom mig. Dessa anteckningar tänker jag dela med mig av. Det här kan vara det mest utlämnande och nakna som jag någonsin delat och kommer att dela. Men det ger en liten hint om vilka sorts tankar någon med en depression kan få brottas med. Jag kopierar och klistrar in, inget är förändrat och inget är borttaget. Det är den nakna sanningen. Jag har lagt till några bilder som passar in bra för att ge ytterligare förståelse för hur tankarna kan fungera.

 

När man som minst anar det slår den till. När man kan hantera den som sämst slår den till. Som en stenhård hand tar den tag i dig, markerar sin närhet.
Vägrar låta sig bli förbisedd. Vägrar att släppa taget. När den väl tagit kontrollen är du chanslös. Maktlös.

Tankar byts ut från de du försöker tvinga fram, till tankar du försökt förtränga. Tankar du vill glömma. Minnen som en gång varit fina vänds emot dig. För att påminna dig om din värdelöshet. Varför minnet är just ett minne och inte nutid. För att gnugga dina misslyckanden i ditt ansikte. Påminna om varför människor lämnat dig. Det var inte de det var fel på, det var dig. Bara dig. Du fick dem att lämna. Du fick de trognaste av människor att lämna. För att du är hopplös. Värdelös. Du. Du är felet. Ingen annan.

14725765_1800674716842343_5652112573070282647_n

Det är varför du slutat släppa in människor. Släppa människor nära dig. För du vet, de kommer att lämna. Inte för att vara elaka, bara för att de inte står ut. Med dig. Du driver människor bort. Bort från dig. Den konstanta rädslan och skräcken inför när nästa kommer lämna. Det finns inga om, bara när. Och vem. Inte om någon mer kommer lämna. Utan när nästa kommer att lämna. Och vem. På grund av dig. Igen. Som vanligt.

tumblr_m4syqv7dyh1ruta0uo1_1280

Du kan räkna dem på en hand, de som finns kvar. Vem blir nästa att falla bort? Det är inte av misstro av andra du tänker såhär, det är av erfarenhet. Det är pga dig. Du är felet. Inte dem. De kommer inte tvinga sig bort, du kommer att driva dem bort. Inte med mening och vilja, utan för att du är du.

När andra drömmer om den stora kärleken och ett liv i flärd, så drömmer du om att få duga. Duga till något, duga för någon. Du drömmer inte om romantik och lyx, du drömde om vänskap och trygghet. Någon som står ut. Står ut med dig. Står ut med monstren som jagar ditt inre.  Som finns för dig, trots att du är du. Det var innan drömmarna dog.  Du dödade dem, med vilja. För drömmarna påminde dig konstant om varför du aldrig kommer nå dem. Varför de aldrig skulle kunna bli mer än drömmar. Inte för att drömmarna var övernaturliga och utopiska. Utan för att du är du. Du driver bort de som skulle varit en del av drömmen. Inte av mening och vilja, utan för att du är du.

Du är du. Du är du. Du är ensam. Orden ekar.

tumblr_oc4svxr8uj1uihsnio1_500

Det här är vardag. En slags rutin. Du kan inte minnas när du senast fick somna in utan denna rutin. Karma? Du kanske förtjänar det. Du är din egen lyckas smed. Du har smitt och det här är allt det blev. Du kan om du bara vill. Du ville, om och om igen. Du försökte, om och om igen. Men du misslyckades. Du räckte inte till. Din vilja var väl inte tillräckligt stark. Du bär ansvaret. Du och ingen annan. Det är du som är orsaken till att du är där du är idag. Du. Du är felet. Ingen annan.

Du har övervägt att ge upp. Du har gett upp. Du såg en strimma ljus men blandades av det och missade. Nu är du tillbaka igen. På botten. Knappt ens där. Allt på grund av dig. På grund av att du är du.

tumblr_n0pbb6hapk1so5bvmo1_500

Du skapar livlinor. Sköra trådar för att du inte ska släppa taget. För att du inte ska ge efter impulsen. För monstren som skriker inom dig inte ska få sista ordet. Trådarna börjar ta slut. Trådarna som är utlagda blir skörare för varje sekund. Snart brister de. Snart vinner monstren. De har fått blodad tand sen sist. När de nästan tog dig. Nu flåsar de dig inte längre i nacken. Nu finns de inom dig. Redo för ditt nästa snedsteg.

tumblr_offi79sju21ukx57vo1_500

Fasaden. Tänk på fasaden. Släta över dina ord. Säg att det egentligen inte är så farligt. Säg att du bara är överkänslig och överreagerar. Annars kommer du bli lämnad. Igen. Som vanligt. Du har redan ställt dem på kanten. Knuffa dem inte över kanten. Igen. Som vanligt. Upp med fasaden. Upp. Skynda. Ridån går snart upp. Om de ser dig som du verkligen är så kommer de att lämna. Igen. Som vanligt. Låt det inte ske. Igen. Som vanligt. Så. Bra. Lugn nu. Act normal. Du kan det där. Det sociala spelet. Du spelar för din överlevnad nu. Do or die. Det finns inte rum för sprickor i fasaden nu. Då rämnar allt. Håll huvudet kallt. Du fixar det.

Det är klart att du inte gör. Men ändå. Du kan skjuta upp det oundvikliga. Ensamheten som blir större för varje dag kommer snart att bli total. Men håller du huvudet kallt så kan du skjuta upp det. Innan de tar ifrån dig dina sista livlinor, innan du knuffar de sista över kanten. Du kohandlar med ensamheten, med dina monster, med döden. Oundvikliga är de alla, men du kan skjuta upp dem. Kämpa. Håll huvudet kallt, håll huvudet ovanför ytan. Håll i dina livlinor. Håll i. Släpp inte taget. Släpp inte taget förrän de släpper taget om dig.

Lugnet efter stormen. Du kan andas igen. Försöker minnas den senaste timmen men allt är blankt. Kvar finns orden. Orden du skrev i realtid. För att förstå vad som händer. Förstå vad som händer inom dig. Det här är vad ångesten och depressionen gör med dig, hur den verkar inom dig. Det här är vad som händer de stunder när fasaden faller, när ångesten tar kontrollen och du är passagerare i ditt eget liv.

Nu är du tillbaka igen. Om bara för en stund. Men samla kraft. Du behöver det för att överleva, för att orka kämpa. Kämpa medan du har något och några att kämpa för.

 

Jag vill återigen trycka på att det jag skriver här inte är för att få uppmärksamhet, bekräftelse eller sympatier. Jag skriver det här i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för någon.

Hjälp till dig som finns för någon. Hjälp att förstå vad du kan göra, hjälp att förstå den du vill hjälpa.
Till dig som lever med det. Du är inte ensam, jag förstår lite av det du går igenom, ge inte upp.

Robin Williams beskriver otroligt bra varför jag verkligen vill hjälpa och hjälpa till att ge andra verktyg för att hjälpa.

14715614_1793700470873101_8258604235770591685_o

Till sist vill jag även dela med mig av några ord som jag återkommer till för att skapa livlinor och tankar som får mig på banan igen. Tagna ur en av mina favoritserier, Game of Thrones. Orden passar faktiskt otroligt bra in i den kamp man kan få föra med sina tankar.

Tack för din tid.

Ytan.

Ytan.
Den finns där ovan, inom räckhåll.
Sträcker mig men når inte riktigt upp.
Att hålla huvudet ovan för den går inte.
Inte just nu.
Nu går inget.
Mer än tiden.
Den går skoningslöst.
Jag står still.
Trampar.
Stampar.
Otåligt.
Kraftfullt.

Ändå kraftlös.
Orkar inte.
Orkar inte gå.
Orkar knappt stå.
Allt annat rör sig.
Snabbt och beslutsamt.
Jag står kvar.
Ofrivilligt frivilligt.
Jag kan inget annat.

Att stå still är det enda jag kan.
Går jag stupar jag.
Stupar jag så faller jag avgrundsdjupt.
Även om botten är närmre än du tror.
Faller jag nu, faller jag totalt.
Från nästa lägsta nivå finns ingen återvändo.
Faller jag nu finns ingen väg upp.
Livlinorna tar slut här.

Så jag står.
Still.
I ett desperat hopp,
i ett desperat försök,
i en desperat sista ansträngning för överlevnad.

 

Timglas.

Timglas.
Tiden går.
Snart är tiden ute.
Så lev den timme du fått.
Den timma av jordens alla miljontals.
Likt en dagsländas enda dag är vårt avtryck.
Så gör det mesta av tiden du fått, gör avtryck.
Den enda tid du fått att förvalta och leva.
Din tid är nu och det är din bästa tid.
Din bästa tid är nu.
Inte senare.
Inte förr.
Nu.

 

Ge mig ett halmstrå.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
något att hålla fast vid,
något som ger mitt inre frid.

Hur länge orkar en som ständigt kämpar?
Finns det något som smärtan dämpar?
Hur länge orkar den som kämpar gå?
Den som knappt orkar att stå.

Ge mig ett hopp, en framtidstro,
ett frö att låta gro.
Ett frö som kan växa till något bra,
till något som gör livet till något att ha.

Vägskäl efter vägskäl har jag stått inför,
fel väg efter fel väg har jag valt.
Resultatet har ofta varit skralt,
inget man ger särskilt mycket för.

Kan man välja fel så har jag just det,
sällan lyckas jag göra något rätt.
gör jag rätt gör jag det på fel sätt,
rätt blir fel, hur mycket jag än slet.

Ge mig ett halmstrå,
något att tro på,
för hur dåligt kan man egentligen må?
Fortsätter det såhär kommer det inte gå.

Ett slags liv.

Det är nästan symboliskt att höstregnet sakta börjar strila ner under promenaden ner mot bussen. Det är ändå där, i hösten och i mörkret där våra möten varit som viktigast. Det är under höstens mörkaste stunder som din sträva stämma funnits och brutit igenom. Där, när ingen annan funnits, har du alltid funnits.

Ironiskt nog var det du som fick mig att känna, inse och förstå på riktigt vad mörker kunde vara. Det var du som öppnade den dörren. Därför är det extra fint att du funnits där när jag fått slåss som hårdast för att inte fastna i mörkrets grepp.

Den olyckliga kärleken, så många gånger som du satt ord på den. Den otroliga känslan av otillräcklighet, den starkaste känslan av hopplöshet, den brännande känslan av ensamhet, den svidande känslan av att än en gång blivit bränd. För varje vemodig känsla som finns, för varje mörker är närvarande, finns en textrad.

Det är nästan förmätet av mig att försöka använda ord, det som är din konstform, för att försöka säga något. Kanske är det förmätet, kanske är det jante som gör sig påmind. Du ska inte tro att du är något. Det tror jag inte heller. Det är nog de orden som jag levt med längst; tro inte att du är någon.

Du är antagligen den enda som inte sagt det till mig. Du och Håkan, ni brukar istället vilja påminna mig om att jag kanske visst är någon. Jag kanske inte är något för någon, men jag är någon.

Det är inte alltid dina ord hjälpt mig att må bättre, men det är inte sällan som din röst har räddat mig. För hur jag än försöker döva mörkret och ångesten med korta kickar och påklistrade skratt så är det i vemodet jag finner lugnet, i det mörka, i sanningen, med dig.

Jag, precis som du, kan inte låtsas, vill inte låtsas. Vi är dåliga på det. Korta stunder håller det men “in the end” vill vi tillbaka till det äkta. Hur tungt det än må vara.

Den här hösten, i det här mörkret, som kanske är den tuffaste som jag kommer vandra på länge. Band ska klippas, bojor ska kapas. Människor som får mig att känna mig underlägsen, människor som tar mig för givet, människor som förväntar sig att få utan att ge, människor som håller mig tillbaka, människor som inte tror på mig, människor som inte låter mig vara den jag är ska inte längre få styra mitt liv. I en enkel, ödmjuk strävan efter att få känna att jag lever ett slags liv, mitt liv.

När allt runtomkring faller så står du kvar,
du min vän i livet. LW.

Dörrar.

Dörrar.
Öppna dörrar.
Öppna dörrar stängs.
Slängs igen.
Öppna dörrar försvinner.
Stängda dörrar stannar.

Händer.
Utsträckta händer.
Utsträckta händer möter händer.
Utsträckta händer lämnas i luften.
Utsträckta händer huggs av.

Drömmar.
Drömmar föds.
Drömmar lyfter mot himlen.
Likt en ballong.
En luftballong.
Sakta dalar.
Sjunker.
Till marken.
Kraschlandar.
Dör.

Fasaden faller.

Att hålla fasaden.
Att visa styrka mitt i ens svagaste stund.
Att dölja när det spricker och man inte orkar.
Att vara sig själv men i en annan version.

“Du klarar mer än du tror”,
“Du är inte så dålig som du tänker”,
“Jag bryr mig om dig”.
Pfft.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Tystnad.
Inte ett ord.

Vänskap övergår till bekantskap,
bekantskap över går i envägskommunikation.
Kommunikationen dör.
Med den dör även vänskapen.

Behöver ett tillfälligt uppehållstillstånd.
Inte i ett land utan i mitt eget liv.
Där jag får ta uppehåll från mig själv.
En paus. Bort från allt som är dåligt.
Bort från mig själv.

Ständiga vägskäl som alltid slutar i ett steg tillbaka.
Av lojalitet. Av konflikträdsla.
Av önskan att aldrig låta andra hamna i kläm pga mig.

En mindmap över problemen i mitt liv;
gemensamma nämnaren är jag.
Jag är orsaken, problemet och syndabocken.
Ständigt.

Dagar går.
Veckor går.
Månader passerar.
Nya fel, nya brister.
Ständigt sänkt av egna tillkortakommanden.

Självkänsla; obefintlig.
Självförtroende; raserat.
Trygghet; aldrig funnits.
Ensamhet; konstant.

Fasaden faller.

 

Ett sista försök.

Nu gör jag ett sista tappert försök,
lyckas jag inte komma igång med något slags kontinuerligt skrivande lägger jag ner det här.
Nog för att jag kan skylla på att livet kommit emellan men hur länge fungerar den ursäkten?
Oavsett hur lång tid jag har kvar kommer depressionen antagligen alltid vara med mig.
Jag kan uppenbarligen inte besegra den så målet får bli att försöka överleva den.

Det går sådär.

Skrivandet likaså.

Jag saknar det dock.
Att uttrycka mig i skrift har alltid varit något jag gillat,
men när depressionen tar över helt och kreativiteten försvinner blir det tufft.
Allt jag får ur mig är deprimerande texter om hur överjävligt livet är.

De är förvisso äkta och ärliga,
men vanligt folk vill inte läsa sådant.
De vill se gulliga katter, god mat och den ljusa sidan av livet.
För var och en har nog med sitt eget mörker,
hur skulle de bli om de tog in andras mörker också?

Så här och nu sätter jag upp ett extremt grundläggande mål för att komma igång:
Minst ett inlägg om dagen den kommande veckan.
Det spelar ingen roll vad inläggen handlar om eller innehåller,
det viktiga är att de görs.

Wish me luck.

Både i livet och med skrivandet.
Båda behövs.

1-800-273-8255

I been on the low,
I been taking my time.
I feel like I’m out of my mind,
it feel like my life ain’t mine.

I don’t wanna be alive,
I just wanna die.
Let me tell you why.

All this other shit I’m talkin’ bout they think they know it.
I’ve been praying for somebody to save me, no one’s heroic.
And my life don’t even matter.
I know it, I know it, I know I’m hurting deep down but I can’t show it.
I never had a place to call my own,
I never had a home,
Ain’t nobody calling my phone.
Where you been? Where you at? What’s on your mind?
They say every life is precious but nobody care about mine.

 

Det är så många ord i den här låten som jag kan relatera till,
som många med psykisk ohälsa kan relatera till.
Många av oss har inte nått dit där slutet av låten är relaterbar,
men jag tror ändå att låten ger hög igenkänningsfaktor på mycket.
Känslan.