OS-bubblan.

Jag får nog ta och erkänna att jag dykt djupare in i OS-bubblan än jag tänkt och planerat. Men det är så svårt att slita sig. Hur skulle jag kunna missa när de svenska damerna inför nästan 45000 skulle ta sig an värdnationen Brasilien? Hur skulle jag kunna missa när Sarah Sjöström hade chansen att ta sin första OS-medalj? Sedan OS började har jag inte sovit mer än 5 timmar per natt. Och jo, natt är väl fel ord, snarare morgon. Det som avslutar OS-dagarna slutar runt 5 på morgonen. Är kämpigt att vara sportfanatiker.

Men seriöst, det är helt klart värt det. För hur kul var det inte att se Sarah Sjöström, wow. Vilken stjärna! Os-guld och världsrekord, nästan sekunden före tvåan, det är extraordinärt. Världsklass, minst sagt.

sarahsjöström

Inatt är det däremot en lugn natt, så troligtvis kan jag lägga mig lite skapligt inatt för en gångs skull. Men vågar inte lova nåt, man vet ju aldrig, något spännande kan ju dyka upp. Det är charmen med OS, man tittar på idrotter man inte alltid tittar på annars. Som cykling, Emma Johansson tog sitt andra OS-silver vilket är en fantastisk prestation, en spännande sport men absolut inte något jag vanligtvis tittar på.

EmmaJohansson

Bara sport, bara massor utav sport.

Inatt invigs OS. För många väntar några spännande veckor med idrott i världsklass medan andra inte kunde bry sig mindre. Jag tillhör väl förstnämnda kategorin. Sportnörd som jag är så kan jag ju inte annat än att älska stora mästerskap. Inte för att jag är nörd i den bemärkelse att jag kan allt om alla idrottare och idrotter utan snarare i det avseendet att jag utan problem kan leva mig in i känslan som varje sport ger. Det finns så många historiska sportögonblick och prestationer som skapat mängder av känslor. En del har gett en gåshud, vissa har fått en att kastas mellan hopp och förtvivlan, ibland har man känt sig sviken, besviken och förkrossad medan motsatsen, eufori, glädjefnatt och lyckorus är sportens uppsida.

Jag tänker inte argumentera med er som inte gillar sport, men jag tänkte visa varför sport är något som jag älskar och älskar att följa. Klipp från olika sporter med olika utgångar, och inte bara OS-tävlingar. Det här är varför jag älskar sport.

Den här hemska matchen kan med behållning även lyssnas på, med Lasse Granqvist. Att Sverige förlorar en kvartsfinal mot Vitryssland ska inte finnas, det ska inte hända. Men det hände. Det är ett av sveriges största fiaskon någonsin.

 

Varje gång Usain Bolt står på startlinjen finns känslan att absolut vad som helst kan hända.

 

När Traustason avgör matchen och guldet är säkrat, inga ord kan beskriva de känslorna. Wow! För att inte tala om Jannes guldtårar.

 

Jag älskar Formel 1 och det har funnits många stora namn, det finns än idag. Men i sanning måste sägas att ingen på riktigt kan mäta sig med Michael Schumacher. Det han gjorde var banbrytande. Så många rekord slog han, så många häftiga omkörningar och så mycket passion för sporten delade han med sig av.

 

Ibland är idrotten väldigt otäck.

 

Gåshud.

 

Två sinnessjuka vändningar. Tre Kronors comeback är snäppet vassare då de faktiskt vann och det mot Finland i Finland.

 

Att se vissa stjärnor i aktion är som att se på konst.

 

På tal om episka vändningar. Färjestad vände i en avgörande semifinal borta mot HV71 i Jönköping. Allt skedde i sista minuten.

 

Det här är några exempel på sporthändelser och ögonblick som etsat sig fast i mitt minne. Det finns ytterligare ett minne kopplat till sport som jag vill dela. Händelsen i sig hade inte med sport att göra med personen i fråga var en fantastisk och mycket älskad hockeyspelare, jag talar om Stefan Liv. Hans bortgång är en av de bortgångar av “kändisar” som påverkat mig mest. Just för att Stefan var så unik på ett fantastiskt sätt. Han var en tävlingsmänniska utan dess nåde på planen men utanför var han en varm, omtänksam, sprallig och kärleksfull person. Älskad av alla. Som motståndarsupporter var det omöjligt att inte gilla honom som person. Det första klippet är minnesfilmen som gjordes som en avtackning vid den match där Stefan Liv hedrades av hela hockeysverige, det andra är när hans tröja hissar upp i Kinnars Arena.

Alltid älskad, aldrig glömd.

 

Fear. 

Dagen har varit bra, jag kan verkligen inte klaga. Det känns bra. Något som inte kändes bra var den korta promenaden hem. Det är 5 minuter, max, mellan mig och Andreas. Den vägen kändes ikväll som en evighet. Varje steg kändes som ett steg närmare döden. Jag överdriver inte. Jag klarade inte av att ha hörlurar i öronen, jag kände att jag behövde höra vad som händer omkring mig. Samtidigt kände jag att det bästa kanske hade varit att haft musik i öronen ändå. Varje ljud jag hörde, varje röst i fjärran gjorde att jag slutade att andas. Jag är rädd som aldrig förr. Rädd för mörker, rädd för människor, rädd för allt jag inte har kontroll över. Något har gått sönder i mig.

Men jag tänker inte låta rädslan vinna. Jag tänker kämpa. Jag tänker bygga upp mig själv igen. Jag tänker inte låta rädsla och skräck bygga bo inom mig, aldrig.

Om #Blacklivesmatter

Låt oss säga att brandkåren har blivit kallad till en stor herrgård där det har utbrutit en brand. Branden startade i en intilliggande byggnad och inte i det stora gårdshuset. Brandkåren fokuserar därför på den mindre byggnaden och inte på gårdshuset. Det låter väl ganska logiskt? Jag tvivlar på att någon skulle klaga. Du lär knappast någon ifrågasätta dem och undra varför de inte släckte deras hus. Är det där huset mer värt än mitt?  Det är inte heller många som känner sig kränkta av bröstcancerfondens arbete, “Men tänk på oss som har cancer i magen istället!”. På ett sjukhus skulle knappast någon känna sig kränkt ifall de fick vänta lite längre för att få sin stukade tumme omlindad ifall någon med livshotande skador kom in akut. Så länge fungerar människans logiska tänkande.

Däremot verkar det logiska tänkandet försvinna helt hos många när vi talar om rasifierade, inte etniskt vita människor, och deras situation i västvärlden. Det är som att människors hjärna helt plötsligt byts ut mot ett vakuum, som att de inte kan hantera när någon pratar om något som inte passar in i deras egna personliga världsbild. För att inte tala om när någon lyfter fram bevis på att det finns strukturer som gör att just denne är privilegierad. Mer kränkta än då är det sällan vita blir. Kanske för att de inte vill riskera sitt privilegium, kanske för att de tror att deras egna liv skulle bli sämre om andra som inte haft det lika bra skulle få samma förutsättningar och rättigheter.

#Blacklivesmatter är ett tydligt exempel på det jag nämnde. Sällan ser jag fler kränkta människor än när detta uttryck används.

Det handlar inte om att vita liv inte räknas. Däremot har vi fokuserat på rasifierade då vi har ett systematiskt problem där rasifierade, främst i USA men också runtom i hela västvärlden, diskrimineras och utsätts för större hot och risker än vita gör.
#Blacklivesmatter handlar i första hand inte om att ta något ifrån vita för att ge till någon annan, det handlar om att ge alla människor samma sak som de vita redan har. Samma förutsättningar, samma rättigheter.

 

blacklivesmatter

Brott och etnicitet.

Media bär ett stort ansvar för hur samhället uppfattar saker som händer. Den vinkel media sätter är oftast den människor köper. Det eller totala motsatsen. När brott begås görs det ofta väldigt godtyckliga bedömningar huruvida det är relevant att nämna gärningsmannens eller offrets etnicitet. Jag har inga fakta att grunda min känsla på men min magkänsla säger att det oftast är lättare för polis och media att trycka på gärningsmannens identitet eller etnicitet om hen inte är svensk eller inte “ser svensk” ut. När situationen är omvänd är det tvärtom, då vill man gärna inte trycka på att brottet är baserat på rasism.

Den här artikeln upptäckte jag i NT. Värt att notera är ju att antingen har polisen inte noterat i anmälan eller så har tidningen valt att bortse från faktumet att överfallet med all tydlighet handlade om att jag är jag, att jag ser ut som jag gör. Hade situationen varit omvänd hade det säkerligen funnits en rad som hade handlat om etniciteten på gärningsmän och offer. Det är bara vad min magkänsla säger.

Vad tror du?

ct-black-lives-matter-black-on-black-crime-20151027

Everything will be okey, in the end.

Det är extremt sällan som jag faktiskt tycker synd om mig själv, är uppväxt med att sånt gör man bara om det verkligen finns anledning till det, nu måste jag ju ändå få säga att det finns det. Så just nu tycker jag synd om mig själv lite. Men väldigt lite. För innerst inne så hoppas och tror jag med hela mitt hjärta att saker och ting kommer att bra, till slut. Om det inte är bra, då är det inte slut än.

nottheend

En dag i taget.

Ett inlägg per dag, det är något som jag lovat mig själv. Jag vet att mina förutsättningar har förändrats och jag skulle själv anse att det hade varit okej att bryta löftet om än tillfälligt. Men jag försöker att hänga i. Inläggen kommer antagligen bli av mer personlig karaktär då mängder av tankar och känslor snurrar i ett virrvarr just nu.

Jag har haft turen att ha saker inbokade både igår och idag vilket har gjort att jag kunnat tänka på annat, nästa iallafall. Igår planerade vi hösten i Vånga lite. Mycket och härliga människor och mycket klokt stöttes och blöttes. Jag var där men ändå inte, ibland kändes det som att jag zonade ut helt och försvann. Hade verkligen svårt att koncentrera mig. Ända sedan överfallet har jag känt mig osäker och otrygg. En konstant gnagande känsla av otrygghet. Minsta rörelse gör att jag spänner minsta muskel. Trots att jag är omgiven av vänner.

Det är givetvis så att det är för tidigt att dra några slutsatser om hur jag påverkats men det finns en känsla inom mig som jag tidigare aldrig känt. Vid tidigare misshandlar och dylikt har jag alltid varit skärrad, rädd, ledsen, arg och besviken, vilket är helt normalt. Alla dessa känslor har alltid försvunnit med tiden. Det jag känner den här gången är något utöver det här, utöver det vanliga. På något sätt och vis så känns det som att något har gått sönder inom mig. På ett sätt som jag aldrig känt tidigare, inte när något förhållande tagit slut eller en vänskap tagit slut, inte när jag blivit rånad, sparkad på eller slagen, aldrig tidigare. Jag känner mig rädd och otrygg på ett vis jag aldrig känt tidigare.

Att göra saker är bra för mig, allt för att slippa att tänka för mycket. Idag umgicks jag med Andreas, vi åt glass, spelade minigolf och fångade några Pokémons, väldigt trevligt. Oerhört skönt att slippa tänka. Men trots att Andreas är en av mina bästa vänner och en person jag känner mig extremt bekväm och trygg med så infann sig den där nya känslan. Vi var ju ute bland folk mycket och det var nog anledningen, okända människor. Men jag mår helt klart bättre av att umgås med människor som jag tycker om än att bara sitta inne, det kan jag ju säga.

Imorgon ska jag med hjälp av Lotta fixa några praktiska saker, ID-handling och försöka få tag på nåt tillfälligt papper som kan intyga att jag är jag. Vore skönt att kunna få ut ett nytt årskort till IFK också. Inte nog med rädsla och smärta, är så mycket praktiska saker man måste ta tag i. Hopplöst.

På fredag ska jag umgås med Andreas och på söndag är det match, skönt med saker att göra som sagt. Har ni inget att göra nån gång torsdag eller lördag så får ni gärna bjuda in mig. Såvida det inte kostar nåt, har ju bokstavligen noll kronor kvar sen överfallet. Och vill ni träffas så ber jag er att vara den som tar tag i det, jag vill gärna ses men som det blivit nu är jag helt oförmögen till att ta kontakt med människor. Om ni känner er förbisedda av mig så ber jag om ursäkt för det på förhand. Det är inte medvetet, det bara är som det är. Förlåt.

Jag tar saker dag för dag just nu, det är lite så det får vara, jag håller mig vid ytan. Jag har inte lagt mig ner och gett upp, absolut inte. Jag kämpar. Med mig själv, med min rädsla, med allt. Jag hoppas att ni har överseende med det.

11800602_875055002578417_4669121594307595149_n

Kram!

Överfallen och hotad.

Jag kommer av förklarliga anledningar ligga rätt lågt ett tag och jag tänker vara öppen och ärlig med varför. Inatt när jag var ute och gick blev jag överfallen och hotad till livet. Fysiskt kom jag lätt undan, inga ytliga skador men har en konstaterad hjärnskakning och är öm lite här och var. Blev även av med plånbok med all dess innehåll.

Händelsen är polisanmäld med denna beskrivning:
Blev överfallen bakifrån av någon som tog drog sin arm runt min hals och höll fast mig. Två eller tre andra muddrar mig och tar min plånbok och mina hörlurar. Får mig tillsagt: “Såhär går det för att du håller på som du gör, se till att sluta med det, nästa gång slutar det inte lika lyckligt.”
Jag blir nedslängd i marken och de springer till en bil och åker från platsen. Har antagligen fått slag mot huvudet vid nåt tillfälle pga smärta, men minns inte just det.

Signalement: Alla var mörkt klädda med huvtröjor som var uppdragna samt något som täckte delar av ansiktet. Nån halsduk eller nåt. Kraftiga kängor.

Jag är så fruktansvärt trött, ledsen och besviken på att inte kunna känna mig trygg. Inte ens i den lilla håla där jag bor. Det här är tredje gången på ett år som jag blir överfallen, det är åttonde gången i mitt liv som jag blir utsatt för våld och direkta hot. Ständigt och jämt pratas det om hur otryggt samhället är pga invandring och mångkultur, men det hot högerextrema rasister och nazister utgör lyfter man inte ett finger för. Jag är så trött och ledsen på att vara en del av ett samhälle där jag som inte är etnisk svensk, och många andra med mig, gång på gång blir utsatt och ändå är det ingen som tar min och andras rädsla på allvar. Jag behöver inte att människor tycker synd om mig eller några klappar på axeln, jag behöver att människor öppnar ögonen och inser att något är fruktansvärt fel när en specifik grupp människor upprepande gånger utsätts för hot och våld. En gång kan vara en slump, åtta gånger är inte en slump. Och tro inte att jag är unik eller att detta bara hänt och händer mig, jag känner för många som är i samma situation som mig.
Så jag ber er, vakna. Öppna ögonen.
Sluta blunda för och sluta acceptera rasism.
Det här är resultatet.